Jag kan hålla med. Till en viss del. Det är så rogivande och fridfullt att gå i skogen. Jag älskar det! Men jag håller verkligen inte med om vad forskarna tror är orsaken till att vi mår bra i skogen! En av teorierna är att vi som människor söker oss tillbaka till vårt genetiska ursprung. Det kan jag också hålla med om, till en viss del. Men inte att vårt ursprung som människa är på savannen, då man tror att vi är födda där och har levt i naturen under miljontals år.
Vi söker oss omedvetet tillbaka till vårt ”genetiska ursprung” som är Skaparen, Gud själv! I skogen, naturen, är Skaparen så nära. Om vi bara är öppna så talar Han där, genom sin skapelse. Har du inte hört hur fåglarna sjunger sitt lov till Gud?
För många år sedan i mitten på 90-talet när vi bodde uppe i södra Lappland, hade vi under en period upplevt en sån hunger efter mer av Jesus. Vi fick vara med om många spännande saker och det var egentligen där vår gemensamma kallelse blev mera tydlig. En dag när jag satt ute i Guds fria natur kände jag Hans närvaro så tydligt. Det var då den här ”dikten” kom till.
”Jag längtade efter stillhet och fann en glänta
där det mjuka gräset under mina fötter
blev till helig mark.
Solen som värmde mitt ansikte var Din kärlek till mig,
den Helige Andes kraft i mitt liv.
Den lilla bäcken porlade glatt som en ström ur frälsningens källa.
En frid så stilla fyllde mitt inre,
en överjordisk frid stillade min oro.
Du var där i grönskans sal
och jag stämde in i skapelsens tacksägelse och lov
till sin Herre och Mästare.”