Mors dag

En liten hyllning till min älskade mamma Emmy. Hon föddes den 26 mars 1923. Hon kom från Tandsjöborg, en liten by i Orsa Finnmark i Hälsingland. Familjen med 11 barn bodde i en liten kolonistuga i skogen några kilometer utanför byn.

Som ung flyttade mamma från sitt hem för att arbeta som barnflicka, både i Stockholm och i Karlstad. Hon och hennes kamrat Naima arbetade en tid som evangelister i Hamra i Hälsingland. När hon var 25 år gick hon bibelskola i Stockholm två år. Där träffade hon pappa och de gifte sig 1950 i Tärnaby.

När mina äldsta bröder föddes arbetade mamma och pappa som evangelister i Laiksjöberg, sedan i Laxbäcken, Malgomaj. De bodde även en tid i Kaskeluokt, pappas hemby utanför Storuman. Efter en kortare period i Vormträsk böjade de bygga ett hus i Rusksele. Och det blev mitt barndomshem.

Vi blev en stor familj. Mina föräldrar fick 9 barn. Jag beundrar henne för att hon hela tiden höll sin relation med Gud levande. Jag minns att hon varje morgon innan jag gick till skolan kom upp från källaren när hon haft sin bönestund. Hennes bibel var nött och väl använd.

Hon var verkligen en förebild för oss barn. Trots många bekymmer och svårigheter så levde hon nära Jesus. Det var hennes styrka och kraftkälla. Hon var lite ”rebellisk” för sin generation och vågade gå mot strömmen. Det är något som jag fått med mig från min mamma. Att inte behöva vara som alla andra, våga tycka och tänka som du vill. Även om hon inte fick alla sina önskningar uppfyllda så planterade hon in ett frö i mig.

Hennes hjärta var stort och rymde inte bara hennes stora familj utan också andra runt omkring. När jag själv flyttade hemifrån så ringde hon alltid, varje dag. Ända tills hon blev sjuk i cancer. Jag minns så väl när vi kom upp till sjukhuset i Lycksele där hon låg sista veckan. Jag föll i gråt när vi kom in i sjukrummet. Hon såg så utmärglad och svag ut. Men hon sa ordagrant: ”Inte ska ni gråta för mig, jag flyttar ju hem!” Det gjorde hon den 9 augusti 1997. Hon flyttade hem till Jesus. Hon hade kämpat trons goda kamp och får nu en välförtjänt vila i sin Frälsares famn...

Du lämnade allt och gick. Det var som du fanns här ändå. Din röst – dina steg – din trötta blick, men jag vet, det är inte så

Du lämnade allt och gick dit bergen står klädda i ljus och blicken var klar och ryggen rak, när du nådde till Herrens hus...        

Sören Jansson

Zoe, i mitt hjärtas trädgård...

Jag kan inte säga att jag har gröna fingrar precis men jag älskar att vara ute i trädgården. Se hur det växer och gror, jag vill att växter ska blomma och dofta! Jag tycker om att rensa ogräs även om kroppen säger ifrån. Alltför stora projekt orkar jag inte. Men en kryddgård och lite grönsaker ska det bli. Att se hur livet pulserar i trädgården är så fantastiskt. Hur frön gror och blir stora plantor.

I Bibeln står det att när vi blir frälsta, säger ja till Jesus, så ger han oss liv, och liv i överflöd. Det här livet, på grekiska, zoe, är inget mänskligt liv. Zoe betyder Guds kvalité av liv, ett evigt, andligt övernaturligt liv. När vi tar emot Jesus i vårt liv förbättrar han inte vårt eget liv. Utan han ger oss ett helt nytt liv! Det här nya livet ska pulsera i oss och ge frukt. I Bibeln står också om den frukten, som är Jesus karaktär, det är bla kärlek, glädje, frid, tålamod och godhet. När Jesus får leva sitt liv genom oss så blir vi mer och mer lika honom.

Jag använde sekatören och klippte bort torra skott på vår kinesiska en som gör att den inte bär någon frukt. Men om jag klipper bort det som är dåligt så får livet en chans att flyta fritt genom grenen igen. Så är det också med vårt andliga liv. Om vi inte ger rum för Jesus så slutar livet att pulsera och frukten uteblir. Jag vill att Jesus som är ”trädgårdsmästaren” ska ansa bort mer och mer av mitt eget torra liv så att han får leva genom mig. Han har ”planterat” oss för ett syfte, vi är inte här av en slump. När vi får växa och gro, bära frukt och bli det han har tänkt, då blir livet spännande!

Livet är Guds gåva till dig, vad du gör med livet är din gåva till Gud...

”Släpp fångarna loss, det är vår!”

Våren är en tid då livet segrar över döden och kylan. Vi gläds åt varje litet grönt skott som visar sig på marken eller i träden. Det som sett så dött ut får plötsligt liv igen. Värmen och solen kommer tillbaka. Det är så upplivande och man får ny kraft och ork. Det är som om själva livet som var fångat djupt under ytan plötsligt blir frisläppt!

Men många befinner sig ändå inom lås och bom. Inlåsta av sig själva eller andra. Frusna relationer människor mellan. Oförrätter som rotat sig och blivit bitterhet. Bitterhet är ouppfylld hämnd har någon sagt. Om man går omkring och är bitter sprider man en kyla omkring sig. Och man blir en fånge plus att man binder andra också. Men det finns en nyckel som låser upp...den nyckeln heter förlåtelse.

Jag var själv med om en traumatisk händelse när jag var 16 år. En person som jag såg upp till, en som hade en ställning av auktoritet och förtroende, försökte närma sig mig på ett väldigt otillbörligt sätt. Vi var inte släkt eller nära vänner men fanns i ett sammanhang tillsammans med många andra som träffades varje vecka. Jag kunde inte berätta detta för någon, för vem skulle tro mig? Istället försökte jag hålla det nere, djupt i mitt inre och låtsas som om inget hade hänt.

Men jag låste inte bara in minnet utan också mig själv. Jag var under ca 10 år bunden på olika sätt av denna händelse. Min relation med Jesus var väl bra men jag hade ingen frimodighet att uttrycka den, kunde inte be tillsammans med andra. Jag var helt enkelt inte fri. Till slut kände jag att nu går det inte längre och jag tog kontakt med en själavårdare. Efter ett långt samtal och mycket bön kunde jag äntligen förlåta den här personen som gjort mig illa.

Vilken befrielse!!! Det var som om all unken instängd luft äntligen kunde vädras ut ur mitt inre. Som en vårstädning efter en lång och kall vinter. Jag förlät och all bitterhet och skam försvann. Och det bästa av allt är nog att även den personen som fick min förlåtelse, också kunde bli fri.

Att förlåta är livsviktigt! Jesus säger att för att vi ska kunna bli förlåtna måste vi förlåta. Inte bara en gång utan ”sjuttio gånger sju”, alltså hela tiden. Vi har allt att vinna, ingenting att förlora utom en tung ryggsäck av bitterhet och smärta.

Forgiveness does not change the past, but it does enlarge the future...