As for me and my bike, we will serve the Lord!

Jag är en sommarmänniska. Älskar sommaren! Överlever vintern. Även om jag är född Lappland så betyder det inte att jag automatiskt gillar snö. När barnen var små bodde vi 8 år i min hemby. Vi hade Nisses backe, byns pulkabacke, på andra sidan vägen så våra barn åkte pulka, bob och skidor så mycket de ville. På vintern var byn det rentätaste området i södra Lappland. Barnen var med på renskiljning och fick prova kasta lasso, de läste bordsbön i skolan på svenska och samiska. En söndagseftermiddag när jag tittade ut genom fönstret stod en ren och tittade in på altanen.

Nej usch, nu längtar jag till sommaren! Jag kan inte klaga på kylan, vi har runt 4 minusgrader, det ligger lite snöfjun på marken men det är grått och ruggigt. Vinden från havet tränger in i märg och ben. Jag får gå ner i garaget och drömma lite. Där står nämligen vår Wildstar och väntar på att rulla ut på vägarna igen. Ända sedan jag var tonåring och en av mina bröder kom hem med sin motorcykel har jag själv velat ha en. Eftersom min fot hittills har hindrat mig från att köra själv nöjer jag mig med att sitta på bönpallen. Det är en sån otrolig frihetskänsla med motorcykel. Man kommer så nära naturen. Alla ljud och alla dofter...

Vi är ju med i en kristen MC-klubb också. Det är fantastiskt att få lära känna alla dessa härliga människor i bikervärlden. Att vi dessutom får dela med oss av vår tro på olika sätt är så uppmuntrande och enormt roligt. Det finns många råbarkade typer kan man tycka. Men bakom den ibland hårda och tuffa fasaden döljer sig en ödmjuk och snäll människa. Många som vi har mött har faktiskt vuxit upp i kristna hem och har föräldrar som ber för dem. Jag kommer aldrig glömma killen som min man bad med under Sweden Rock för några år sen. En tuff biker som ville lära känna Jesus. Jesus älskar bikers!

As for me and my bike, we will serve the Lord

Är sann kärlek jättefarlig?

Såg ett TV program häromkvällen. Om jakten på lycka, vad är det som gör oss lyckliga? Jag blev smått chockad över att det finns människor som kan håna och raljera med kärnfamiljen och kärleken på det sättet som gjordes.

En författarinna som säger sig hata kärnfamiljen sa; ”jag tror att det som blir farligt är att vi har det här idealet att det här ska vara livet ut, det finns ju en sån bild av kärleken, nu har jag hittat min kärlek, nu är det du och jag för resten av livet. Det är jättefarligt!” Hon menade att vi måste vara öppna för andra förhållanden, eller att man kanske vill bo själv igen efter 15 års äktenskap. "Det här idealet skapar en kramp i oss annars." (Jag tycker det är ett hån mot alla som inte vill skiljas men är tvungna av olika anledningar)

Det här ”vardags-geggandet” är så tröttande tyckte hon och programledaren. Att betala räkningar, laga mat och klaga på allt som saknas bla bla bla. Som om det skulle va en målande bild av en kärnfamilj!

Men det är ju där själva lyckan finns. Att dela livet med varandra. Livet ut. I vardagen. Med alla sina bekymmer, ekonomi, matlagning, städning och tvätt. Sånt är livet. Ingen av oss kommer undan. Om gräset verkar grönare på andra sidan beror det nog på att man vattnat för dåligt och ger för lite näring. Där kommer kärleken in. Att mitt i ”geggandet” inse att man älskar varandra och kan klara av allt tillsammans. Att visa kärlek och respekt. Ansvar och omtanke.

Min Bosse och jag har varit gifta i 27 år i juni. Vi har delat glädje och sorg. Varje dag. Vi har verkligen blivit ett. Känner varandra utan och innan. Kan prata om vad som helst. Behöver inte prata utan kan dela tystnaden, vi tänker lika. Det är som om själva livet har vävt ihop oss till en stark tråd, men vi är inte ensamma Gud finns också med. En tretvinnad tråd brister inte så lätt, står det i Bibeln.

Jag tycker inte att det är farligt att bestämma sig för att dela hela livet tillsammans. Jag tycker det är modigt! Det är inget vardags-geggande utan att vara vardagshjältar...

I found the sun for me this morning. I woke up beside my beloved.

I thank You, Lord..

I found the warm water in the shower. I praise You.

I found the bread in my kitchen this morning, Lord. I thank You.

I found the fresh air as I stood out the door. I praise You.

For all that I see that You do for me, I thank You.

For all that I do not see that You do for me, I praise You.

Batterihjärta

Jag och några av mina syskon satt uppflugna i trappen och väntade ivrigt. Mamma visste att ”knivsliparn” var i antågande och hade förberett med att ta fram alla slöa köksknivar på matbordet. Knivsliparn var en närmast utomjordisk varelse för mig, jag hade nämligen hört att han hade ett batterihjärta. Pacemaker med andra ord, men det visste jag inte vad det var, bara att hans hjärta var så svagt att han behövde extra batteri för att det skulle orka. Så det var med skräckblandad förtjusning jag såg fram emot hans besök.

I min inbillningsvärld så kunde ju batteriet ta slut när som helst och vad hände då? Skulle knivsliparn falla ihop på vårt köksgolv? Spänningen steg när vi hörde tunga steg på farstubron. Mannen som kom in såg ju helt normal ut. Lång och gänglig var han, klädd i en blå arbetarskjorta och med en svart basker på huvudet. Jag försökte hitta tecken på att batteriet höll på att ta slut. Var han inte lite blek? Och nog var hans läppar lite blå, eller andades han inte ovanligt tungt? Det enda ovanliga var att hans fingrar var svarta av allt slipande. Men han utförde sitt arbete snabbt och skickligt och gick sedan vidare till grannen.

Många år senare, mitt under en Gudstjänst på Lapplandsveckan blev min pappa sjuk och föll ihop på mötet. Jag åkte i ambulansen som tog honom till akuten i Lycksele. Han hade fått problem med hjärtat och min syster som arbetade på sjukhuset mötte upp och vi väntade på läkarens diagnos. Efter en lång stund kom läkaren ut och frågade oss om vår pappa hade en pacemaker. Vi svarade att det hade han inte. ”Vad konstigt,” sa läkaren, ”EKG:t visar att han har en extra strömkälla till hjärtat som gör att det fungerar normalt igen!” Vi bara tittade på varandra och visste att Gud fixat pappas hjärta!

Keep and guard your heart with all vigilance and above all that you guard, for out of it flow the springs of life.

Proverbs 4:23

Ögonkontakt av tredje graden

Det finns forskning, finsk sådan, på vilken betydelse ögonkontakt har. Som om vi inte visste det redan!? Men det är klarlagt vad som sker i hjärnan när två personer ser varandra i ögonen. Om man möter en rak blick är en hjärnaktivitet förknippad med närmande verksam. När man möter en bortvänd blick leder det till en undvikande aktivitet i hjärnan.

Man behöver ju inte vara en forskare för att begripa det här. Min egen ”forskning” visar att om du ler samtidigt som du ser någon i ögonen så kan det till och med lysa upp en människas dag. Din egen också. Testpersoner har varit människor i kön på ICA.

Så första gradens ögonkontakt är att inte vända bort blicken utan se in i ögonen på människor vi möter, andra graden: lägg till ett leende. Tredje graden: låt hjärtat va´ me´! Om vi älskar människor och slutar ta oss själva på för stort allvar, ge bort ett leende och våga vara vänliga. Då kan till och med en grå och mulen dag bli full av sol.

Today, give a stranger one of your smiles. It might be the only sunshine he sees all day.

Är du nöjd med livet?

Vilka ingredienser behövs för att vi ska vara glada och må bra? Är det att vara frisk, ha många vänner eller ett jobb man trivs med? Det är nog olika för oss allihop. Det beror väl också på vilket perspektiv vi har, till livet, till oss själva, till omgivningen...

För många år sedan besökte Bosse och jag en liten gråsvart stuga i Abborrträskliden utanför Lycksele. Mitt i storskogen låg den lilla stugan som mest liknade en koja. En smal stig slingrade sig upp genom skogen och det första man möttes av var ett berg av mjölkkartonger och annat skräp. Det var mörkt och fuktigt, solens strålar kunde knappt leta sig genom den täta granskogen.

Det var svårt att tänka sig att någon faktiskt hade levat ett helt liv här. I mörker, utan el och vatten. När våra ögon vant sig vid mörkret inne i stugan såg vi spillrorna av ett liv i ensamhet. Gamla nötta brev låg utspridda på ett bord. De var fläckiga och smutsiga som om de hade lästs om och om igen. Avsändaradressen var någonstans i Småland. Mannen som hade bott här var Anders ”Smålänningen” Karlsson. Han var en sjöman som flyttat hit från Småland 1921. Han hade arbetat på en valfångare som förliste. Som 35-åring kom han till Lappland. Man pratade om att det var en olycklig kärlek som drev honom hit, djupt inne i storskogen långt från släkt och vänner.

Han bodde i den lilla gråsvarta kojan i 62 år! Han ville inte ha några besök, bara ICA-handlarn´ som fick komma med varor. När han fyllde 80 år sa han till en journalist; ”Jag trivs i min lilla stuga och med min ensamhet. Får jag bara vara i fred så är det ännu bättre. Det är värst under somrarna. Jag föredrar vintern. Då är det mörkt långa stunder av dygnet. Jag kan ligga i lugn och ro och fundera.”

Tragiskt människoöde! Men enligt honom själv var han nöjd. Hans eget valspråk var; ”Frihet bäst av allt på vår jord!” Tragiskt! Jag undrar om någon hade tittat in i hans ögon, verkligen försökt lära känna honom och berättat för honom om den verkliga friheten!?

”Can you hear the cry from the lost?