Den absolut bästa julklappen!!

Den absolut bästa och viktigaste gåvan vi någonsin kan ge någon annan är förlåtelse! Den kostar egentligen ingenting men ändå kan den vara väldigt dyr, det kan svida och göra ont. Som att springa barfota över en stubbåker, men efteråt känns det så skönt och befriande, som att doppa sig i ett kallt bäckvatten. Jag ska förklara lite närmare.

Det var en varm högsommardag. Luften dallrade av hetta. Jag och min lillebror var så sugna att få bada i bäcken vid ”ko-bron”. Ett ställe vid bäcken där korna gick över en bro till sommarbetet. Men mamma tillät oss inte. För det första skulle vi inte få gå dit själva, för det andra så hade jag varit sjuk i sharlakansfeber. Men vi längtade så mycket efter det svarta bäckvattnet så till slut smög vi iväg ändå när mamma inte såg oss.

Första hindret på vägen var Ossians lejda, nu hade han slagit den så det var bara stubbarna av säden kvar. Oh, vad ont det gjorde under våra bara fotsulor! Vi sprang så fort vi nånsin kunde och hade bäcken i sikte. Med snabba skutt hoppade vi över grindarna och skrattade när vi försökte vifta bort hästbromsar och timmerkusar på samma gång. Vi hoppade i med glada tjut och plaskade för allt vi var värda. Men glädjen var kortvarig.

När jag kom upp från vattnet hade jag centimeter-stora blåsor över hela kroppen. Jag såg ut som ett träskmonster!!! Hela min hud var täckt av dessa blåsor! Vi sprang hem igen och jag smög upp på mitt rum innan mamma hann se oss. Jag mådde dåligt och var jätterädd! Med gråten i halsen böjde jag knä bredvid min säng och bad till Jesus. En bön om förlåtelse och hjälp! När jag reste mig upp och tittade på min armar var varenda blåsa borta! Det fanns ingen enda blåsa kvar och min bror och jag blev så lättade. Med dåligt samvete gick vi till mamma och berättade alltihop.

Hon förlät oss och vi lovade att aldrig göra så igen. Även om bäckens svalkande vatten gav en känsla av välbefinnande så var känslan att vara ny-förlåten så mycket mer befriande! Jag kände mig renare av förlåtelsen än jag nånsin kunde göra av ett dopp vid ko-bron. Så för att vi ska kunna befria oss själva och andra så ge en gåva av förlåtelse! Vi kan aldrig ana vilka vägar som öppnar sig, vilka broar vi kan gå över i framtiden...

He who cannot forgive breaks the bridge over which he himself must pass

Skadad i en trafikolycka!

Ofta kan man läsa små notiser om trafikolyckor med bara lindriga skador som följd. Och man tänker, skönt att det inte blev värre...

För precis ett år sedan kunde jag läsa om mig själv i just en sån notis i tidningen. Vi var på väg hem efter att ha varit ute och handlat. Det var snömodd och ganska halkigt ute på gatorna. Vi bromsade in och stannade för en fotgängare vid ett övergångsställe. Plötsligt small det till ordentligt. En annan bilist krockade med oss bakifrån. Först kände jag ingenting alls. Tänkte på äggen som vi hade i en kasse bak i bilen. Men äggen klarade sig, det gjorde inte min nacke.

Vi kontaktade polisen som i sin tur ringde efter ambulans eftersom jag hade nacksmärtor. Så räddningstjänst, polis och ambulans kom till platsen. En korsning mitt i Karlshamn. Kanske inte såg så allvarligt ut. Men vår bil blev så pass skadad att den inte gick att reparera. Beroende på bilmärket och att vi hade dragkrok blev smällen värre. Den andra bilisten som orsakade olyckan fick böter. Han låg alldeles för nära och körde alldeles för fort. Men det blev ju bara lindriga skador, eller...?

Efter att ha legat med nackkrage på akuten i mer än 5 timmar kände jag mig ganska mörbultad.

Fick senare veta att jag hade en whiplashskada grad 3. Den blev värre eftersom jag tittade åt vänster när det smällde. Tänkte att med hjälp av sjukgymnastik och träning skulle det bli bättre så småningom. Men så blev det inte. Nu när ett år har gått så minns jag inte hur det känns att ha en frisk nacke. Jag lever med smärta, låsningar och domningar varje dag. Yrsel, huvudvärk, sömnrubbningar mm. Men det var ju bara en lindrig skada! Tänk efter nästa gång du läser något sådant.

För alla som tror att jag deppar pga detta kan jag bara säga att jag tror fortfarande på ett helande, om jag inte gjorde det hade jag nog anledning att deppa.

Och du, kör försiktigt!

For every mountain there is a miracle, I believe in miracles!

En jul att minnas

Julstämningen svepte in som en osynlig vind när bladet vändes i almanackan. December. Den långsammaste månaden på året. I takt med att dagarna blev kortare tändes ljus i alla fönster och barnaögon. Det började på skyltsöndan när alla gick man ur huse för att kolla in affärerna. Som var två stycken. ICA och Cykel & Sport mitt emot. Det var trångt, varmt och hjärtligt. Med häst o släde åkte man påbyltad upp till julgranen och fick en femöres-kola. De var stora på den tiden! Sen gick man förbi kiosken på väg hem och fick den efterlängtade godispåsen innan julkalenderns första lucka skulle öppnas på TV.

På luciamorgon, innan skolan, gick vi runt hos pensionärerna i byn och lussade. Med de vita särkarna utanpå ytterkläderna såg vi ut som vita michelingubbar i snön. Ärmarna med resår längst ner fylldes med diverse frukt och godis. Det var roligt och vi skrattade och sjöng så det hördes i hela byn. Det var som om vi spred julstämningen vidare in i de små stugorna, även till Hemfrid i sin runda lilla stuga. Han eldade i kaminen och skrockade så snusen rann i mungiporna. Jag tror jag såg en tår på hans kind.

Julen kom närmare och närmare. Stämningen höjdes dag för dag i byn. Julskinkor saltades, mjukkakor bakades i bagarstugan. Vi pysslade i skolan, ritade julkort och hade julklappsutdelning. Julfest i Pingstkyrkan med många bybor på plats. Vi barn satt längst fram. Finklädda, förväntansfull a och lite pirriga. Efter julevangeliet framförts i tal och sång fick vi fika med julkakor i papperspåsar och godispåsar knutna med röda band på en stång.

Plötsligt en morgon var allt tyst på nåt sätt. Snön hade bäddat in byn i ett vintertäcke. Träden var snötyngda. Stora spridda snöflingor dalade sakta till marken. Solen orkade knappt upp över Middagsberget. Det var som om vi var framme efter en resa med förberedelser. Allt var tillagat, bakat och pyntat. Det var julafton. Äntligen!

Ja själva julstämningen hade svept in i varje hem. Luften fylldes med glädje, skratt och förväntan. När pappa öppnade sin nötta Bibel och läste julevangeliet var det nästan outhärdligt spännande. Det var som om man kunde se änglarna på den svarta natthimlen ovanför Nisses backe. Sedan var det dags för julklappsutdelning. Mitt första paket var en rosablommig sminkväska som jag fick av en av mina bröder. Den innehöll en bit falukorv och en kall köttbulle. Detta var en av alla jular jag minns!

Christmas began in the heart of God. It's complete only when it reaches the heart of man

Byakänsla

Nu när vi närmar oss jul kommer den här speciella känslan över mig igen. Känslan av närhet och tillhörighet. I alla fall lever minnena upp igen och jag kan sakna den speciella atmosfären som bara finns i en by i södra Lappland. Många tror att norrlänningar är inbundna och tystlåtna. Men en norrlänning pratar inte i onödan, han ser till att det händer nåt istället. ”Hä som hänn, hä hänn hänna” Här nere pratas det ganska mycket, men det stannar oftast på farstubron. Det ska mycket till

innan man blir insläppt i stugvärmen.

Nu vill jag absolut inte dra alla ”sörlänningar” över en kam. Det finns massor av underbara människor här och när man tar sig tid att lära känna varandra så har man vänner för livet. Men det är väl just tiden som saknas. Allt för många har nog med sig och sitt.

Byakänsla...Alla känner alla, kanske negativt för en del, men jag tycker att det också var en trygghet. Att veta att man var igenkänd, bekräftad och uppskattad. Byns samlingspunkt, ICA, var kanske ett ställe där rykten tog fart. Men de dog ut ganska snabbt just pga närheten till varandra. Sanningen kom alltid fram till slut. Men det var också där som omsorgen om varandra blev synlig. Man kunde oroa sig för någon man inte sett ute på byn på ett tag och det fanns alltid någon som var villig att kolla upp det.

Närhet saknas idag. Vi lever för långt ifrån varandra för att orka bry oss. Vi säger ofta, jag ska tänka, eller jag har tänkt på dig. Men en tanke utan handling är just bara en tanke. Och det är inte många av oss som är tankeläsare. Vi måste börja bry oss. Och det behövs faktiskt inte så mycket. Ett telefonsamtal. En fika ute på stan. En julklapp till någon som är ensam. Låt ”byakänslan” infinna sig i jul.

There are no strangers on Christmas Eve

Yulelog, sill och berberis!

Vilken fantastiskt trevlig och rolig julfest vi hade igår. Tillsammans med vänner från England, Iran och Sverige. Vi hade ett knytkalas-julbord och fick smaka på allt ifrån traditionell svensk julmat till Iransk lammgryta, kyckling och ris med saffran och berberisbär. Engelsk lemonpie och yulelog som ”grädde på moset”. Verkligen gott och det väckte en hel del minnen till liv.

För 18-19 år sedan hade vi ansvaret för flyktingarbetet i Pingstförsamlingen i Rusksele i Lappland. Vi besökte flyktingförläggningen i Kristineberg flera gånger i veckan. Dit kom människor från Iran och andra länder. Vi ordnade gemenskapskvällar och fick lära känna dem och deras kultur. Så småningom fick vi flera vänner och bjöd hem varandra på mat. Vi har många glada minnen från den tiden. Jag tänker på Minah, Parvis, Fataneh med familj och många andra.

Jag känner det som ett privilegium att vi får lära känna och umgås med människor från olika kulturer. Det är berikande och man får upp ögonen över mycket vi tar för givet. Speciellt nu inför julen också. För första gången i sitt liv fick 6-åriga Mahsan sin första julklapp igår kväll.

Strangers are friends we don't know...yet

Uno är hemma igen!

Sitter o bläddrar i dagens tidning. Jag brukar kolla annonser med försvunna katter och nu har det varit inne en annons flera dagar om en bortsprungen hund. Men i dagens tidning läser jag; ”Uno är hemma igen!” Så roligt att hunden är hemma igen efter 23 dygn ute i kylan!

Många kanske inte bryr sig men jag kan inte hjälpa att jag blir rörd när jag ser detta. Först och främst för att hunden är lyckligt hemma hos sin matte och husse, men också för att det faktiskt finns omtänksamma och snälla människor som hjälpt till att leta efter och fånga in Uno.

Min mamma Emmy berättade denna händelse från sin barndom för många år sedan. Hon bodde med sina föräldrar och tio syskon i en kolonistuga i skogen ca 10 km från själva byn Tandsjöborg som ligger i Hälsingland, mellan Sveg och Orsa De hade lång väg ner till byn, skolan och barnmöten som Emmy gick på när hon var runt 12-13 år. Hon berättade om en kväll när hon var på väg hem genom den täta granskogen. Det var mörkt för det fanns inga gatlysen sista biten i skogen. Plötsligt kom flera lösa hundar springande mot Emmy, de var ilskna, skällde, morrade och hoppade upp mot henne. Hon blev jätterädd och berättade att hon blundade och började be. Helt plötsligt blev det tyst. När hon tittade upp stod en jättestor svart hund vid hennes sida. De andra hundarna gnydde och försvann med svansen mellan benen. Den svarta hunden gick bredvid mamma tills hon kom hem, då försvann den bara. Mamma pratade ganska ofta om det här och sa att det nog var en ängel som gick bredvid henne med sin hund.

Vi har ingen hund men en katt som heter Saga. Jag tror att både katter och hundar kan känna på sig om man inte mår riktigt bra. De har en förmåga att trösta utan att behöva veta varför man mår dåligt. De bara ger villkorslös kärlek. Sagas favoritplats nu är rullstolen. Det är faktiskt lugnande att ha en katt i knät. Som balsam för själen. Vem blir inte lugn av kattens kurrande?

Gud har skapat katter och hundar för vårt välbefinnande och för att vi ska ta hand om dem. Så därför är det så tråkigt när de försvinner eller blir övergivna. Att Uno kom hem igen är en riktig solskenshistoria:)

Dogs have owners, cats have staff...

Julrusch?

Det kan ha sina sidor att hoppa omkring på kryckor och att sitta i rullstol. En sak som jag har upptäckt är att jag missar hela julruschen! Julhandeln som väntas omsätta 65 miljarder!!! Hur kan vi svenskar göra av med så mycket pengar i jul? Man tror att varje svensk spenderar 6800 kr bara i december. Det är mycket mer än vad jag får ut i sjukpenning (om jag nu får ut nån, men det är en annan historia)

Det är svårt och näst intill omöjligt att som tillfälligt funktionshindrad att ens komma in i vissa butiker. För att inte tala om hur läskigt det är att gå med kryckor på våta golv bland stressade kunder som trängs o knuffas. Nej, jag har det mycket bättre här, under korkeken...nej, jag menar hemma i lugn och ro.

Det är så lätt att glömma bort vad julen verkligen handlar om. I år får jag verkligen se julen från att annat perspektiv. Inte för att vi nån gång satsat på dyra och många julklappar. Det är ju tanken som räknas eller? Årets julklapp, är det en get eller en surfplatta? Istället för att tänka på vad vi ska ge, kanske vi borde tänka mer på varför. Verkligen visa kärlek och omtanke som är en bristvara nu för tiden.

Jag minns en barndoms jul när mina föräldrar bjudit hem tant Elina på julafton. Hon bodde ensam i en lägenhet på ICA, där posten förut huserat. Efter stöket med julmaten läste pappa julevangeliet och sen var det dags för julklappsutdelning. Mitt bland julpapper och glada utrop tog tant Elina fram sin blåa nylonväska med bruna handtag; ”Ja hadd ju å nånting till je allihopen”, sa hon och öppnade väskan. Än idag kan jag minnas hennes röda, svullna och nariga händer som plockade fram det ena vant-paret efter det andra.

Hur hade hon kunnat sticka så fina vantar med sina svullna fingrar? Det berörde oss verkligen att hon öppnat sitt hjärta för oss och lagt ner sån möda för att glädja oss. En sån julklapp värmer inte bara händerna utan också hjärtat. Visst ska vi värma många hjärtan i jul?

Love was born on Christmas!

Jesus är inte välkommen

Det är huvudrubriken på dagens Karlshamns Allehanda's framsida. Det handlar om en konstutställning på stadsbiblioteket i Karlskrona där en konstnär fick ta bort två av sina tavlor, det blev för mycket kristet...motiven var Jesus och Maria. ”Vi lever ju i ett mångkulturellt samhälle”, säger chefen, ”några andra med lite vagare kristet innehåll fick hänga kvar”.

Så Jesus, är inte välkommen...jag kan bara säga till chefen på biblioteket att Jesus har redan kommit. För 2000 år sen. Nu handlar ju detta, rubriken till trots, bara om några tavlor. Jesus hänger inte på nån vägg i ett bibliotek. Han ”hänger” med dem som välkomnat honom, i sina hjärtan. Och några av dem går säkert in på biblioteket i Karlskrona och på andra ställen. Vi finns överallt och vi är många. Runt 2 miljarder. Kristendomen är världens största religion.

Men Jesus handlar inte om någon religion, utan en fantastisk möjlighet att få lära känna Jesus personligen. Vi som bär honom i våra hjärtan kan inte undgå att bära med honom dit vi går, på bibliotek, köpcentra, arbetsplatser, skolor. Vi har varit för dåliga på att göra Jesus känd, visa tydligt vem han är. Alltför ofta är vi så rädda att vi ska stöta oss med folk och resultatet är en ”vag” och urvattnad kristendom som passar in i det politiskt korrekta Sverige. Om människor bara visste vilken skatt det är, vilken tillgång Jesus är! Då skulle alla välkomna honom! Även biblioteket i Karlskrona.

”Om Jesus hade fötts tusen gånger i Betlehem, men inte i mitt hjärta, hade jag ändå missat allt”

Tribute

Okej, här kommer mitt första inlägg på Lyckliga Gatan. Egentligen borde det vara svårt att ”leva upp till” namnet lyckliga gatan nu när jag sitter i rullstol och hoppar runt på kryckor. I samma veva som jag låg på ortopeden i Karlshamn i början på oktober åkte min 86-åriga pappa in akut till sjukhuset i Lycksele med en misstänkt stroke. Han har precis fått komma hem igen efter ännu en misstänkt stroke. Men i grund och botten är jag lycklig, visst finns det dagar som går i moll men jag har en grund i livet som min pappa delvis har hjälpt till att lägga. Så här är en liten hyllning till honom.

Jag minns en kall och klar vinternatt när jag var runt 5 år. Jag hade nyss kommit hem från ett av många besök på ortopeden i Umeå. Jag hade ont och jag var mörkrädd som vanligt. Det var fullmåne och norrskenet gnistrade över skogskanten. Jag ropade på pappa som satte sig bredvid min röda utdragssäng och strök mitt ben och min fot med sin valkiga hand. Ett ihåligt skall skar genom natten och jag hoppade till av rädsla. ”Lugn, Annelie, hä ä ba´räven” sa pappa o började sjunga; ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara...”

”He didn't tell me how to live, he lives, and let me watch him do it...”