Kraftkällan

När vi kom tillbaka till Ullånger efter besöket i Rusksele kände jag mig upprymd och jag mådde bättre än jag gjort på länge. Plötsligt hade jag fått lust att börja jogga. Innan hade jag knappt kunnat gå pga alla inflammationer i fotleden. Och nu tog jag på mig stödskenan och sprang ut i skogen. Oh vad jag längtat efter detta. Som tolvåring tävlade jag (!) för Rusksele Sportklubb i kommunserien i terränglöpning. Allt sedan mina ”gipsdagar” var över hade jag testat foten till det yttersta. Jag åkte skidor, skridskor och tävlade i friidrott.

Kanske hade jag varit för optimistisk och nu hade fotleden varit utsliten. Jag sa varit. För ju mer jag sprang desto starkare och bättre kändes foten. Nu kom dagen för läkarbesöket på ortopeden i Örnsköldsvik. Lite nervös var jag när jag satt i väntrummet. Men jag frågade läkaren efter undersökningen om brosk kunde komma tillbaka in i fotleden om man började röra på foten. Men han sa att det var omöjligt, ”är brosket borta i en fotled så kommer det aldrig tillbaka.” Då ”bekände” jag att jag börjat jogga och att foten kändes bra. Sedan berättade jag om hur Jesus kommit in i rummet där jag satt och att han fixat leden. Läkaren svarade; ”då tycker jag att du ska tacka honom och bara fortsätta springa!” Och det gjorde jag!

Nu när jag ändå varit tvungen att steloperera en annan led i foten kanske du tror att jag deppar eller ifrågasätter mitt helande. Men det gör jag absolut inte. Jag vet vad Jesus gjorde då och att han göra det igen oavsett omständigheterna. På de nyaste röntgenbilderna från 2009 kan man tydligt se fint brosk i den stora leden som läkarna dömde ut. Den andra leden såg tyvärr inte bra ut och jag fick gå igenom en operation för att fixa den. Men det har inte förminskat min tro på något sätt, tvärtom.

Det är inte vad Jesus kan göra för mig som är det viktigaste. För jag vet att han vill. Utan att bara få vara i hans närhet, känna den här varma ”filten”, att få vara så nära att man kan höra hjärtslagen. Det är det bästa som finns. Det är en kraftkälla. Där får jag kraft, mod och inspiration att klara livet helt enkelt. Och det vill jag dela med mig av.

When Jesus comes, the shadows depart.

(inscription on a Scottish castle)

Ett övernaturligt besök

Året var 1996. I januari drog flyttlasset från Rusksele i södra Lappland till Ullånger i Ångermanland. Bosse arbetade som pastor i pingstförsamlingen där. En helg var vi tillbaka i Rusksele för att städa ur vårt hus som vi skulle hyra ut. Jag hade så mycket värk och smärta i min fot. Skiktröntgen hade visat att brosket i stora fotleden var helt borta och ben nötte mot ben. Det fanns inget annat att göra än att steloperera leden. På ortopeden i Umeå hade jag fått två tider för operation. Men jag sa nej till båda. Orsaken var helt enkelt att jag var så fruktansvärt rädd. Dels för själva operationen men också för att benet skulle bli flera centimeter kortare.

Inom mig kände jag också att jag måste ge Jesus en chans. Under hela min uppväxt, både under nätterna på sjukhuset i Umeå men också hemma i vardagen, hade jag ofta känt en övernaturlig närvaro. Jag pratade ofta med Jesus och ofta svarade han med att lägga en osynlig men varm ”filt” över mig. Det är det närmaste jag kan komma i att försöka beskriva hur jag upplever Hans närvaro. Jag tänkte att ”Jesus har ju varit med mig hela tiden, han vet ju hur min fot ser ut, om någon kan fixa den är det ju han!”

Nu hade vi tagit en paus i städandet och ätit middag hemma hos mina föräldrar. Jag gick upp till mitt gamla flickrum, satte mig på en stol och började prata med Jesus. Egentligen var det mer ett rop. Desperat; ”nu orkar jag inte mer, det gör för ont. Vad ska jag göra?” Plötsligt kände jag en stark och varm hand på min axel. Han var där! Jesus svarade direkt inte bara med den ”varma filten” utan jag fick fysiskt känna hans beröring! Inga ord kan beskriva vad som sedan hände. Men jag kan säga att vara helt omsluten av Jesus är det häftigaste och underbaraste jag nånsin varit med om! Det var som att sitta i hans knä och lägga huvudet mot hans hjärta. Varje hjärtslag var en dos av han kärlek!

Vad hände med foten då? Och vad sa läkaren när han fick höra detta? Det berättar jag om i nästa inlägg.

”Impossible situations can become possible miracles”

Ärr visar var vi har varit, inte vart vi är på väg...

Okej, efter ett kortare uppehåll är det dags att skriva igen! Min fot har krånglat minst sagt. Efter att ha blivit av med gipset efter tre månader så har det varit uppförsbacke, men jag har en bild i mitt inre som jag tror jag fick av Gud en kväll när vi bad. Jag ser mig själv gående i en skogsbacke där solen skiner. Så det är mitt mål. Att kunna gå som vanligt igen.

Orsaken till allt krångel med min fot är att jag föddes med en sk klumpfot. Min högra fot var upp och ned samt bakåtvänd. Läkaren tog tag i min fot och försökte vrida den rätt. Min mamma fick inte se mig på tre dagar så hon trodde det var nåt allvarligt fel med mig. När jag bara var en månad gammal opererades jag för första gången. Man förlängde min hälsena eftersom den var för kort.

Mina ben och leder i foten är alltså missbildade. Och man har även konstaterat en skada i leden som orsakades av läkarens försök att vrida den rätt. Så min barndom var kantad av mycket smärta och många sjukhusvistelser. Från det att jag föddes tills jag var 9 år var jag på ortopeden i Umeå 42 gånger. Jag hade gips hela tiden i omgångar. Operationer och sjukgymnastik.

Min mamma berättade att en dag satt jag på en stol i köket och sa uppgivet; ”jag skulle vilja byta kropp men ha kvar huvet” Jag var inte så gammal, kanske 7 år. Men jag hade så ont och det var jobbigt att gå med gips hela tiden. I skolan när mina klasskamrater fick ta ”cykelkörkort” en dag när en polisman var på besök, fick jag agera fotgängare. Jag kunde inte cykla med mitt gipsade ben utan fick gå fram och tillbaka över ett låtsas-övergångsställe. Jag minns att jag grät i min säng när dagen var slut.

Nätterna när jag var ensam på sjukhuset i Umeå var värst. Jag var rädd och hade en obeskrivlig hemlängtan. Jag drog ofta täcket över huvudet och pratade med Jesus. Bad Gud som haver, och låg och lyssnade på alla konstiga ljud. Jag har många ärr på mitt ben och på min fot. Ärr efter tången när de klippte mig i benet när de skulle ta bort gipset. Ärr efter olika operationer. Ärr efter ”sjukhussjuka” som jag fick i ett operationssår.

Men jag har inga ärr i själen. Jag vet att Jesus har följt mig hela tiden. Han har helat mig många gånger. Från rädsla och ångest. Från smärta och oro. Och faktiskt en gång när Han fysiskt rörde vid mig en gång när han kom in i rummet där jag satt. Men det berättar jag om nästa gång.

There was never a night or a problem that could defeat sunrise or hope.

Historymakers

 Att starta ett nytt år är som att öppna en bok med blanka sidor. Och det är vi som ska skriva historien. Det här nya året känns annorlunda och spännande! Jag hoppas och tror att vi kommer att fylla sidorna med äventyr och utmaningar i år.

”Att lämna allt och följa Mig kan kosta dig ditt liv, men Jag ger dig mycket mera! Att gå Min väg och lyda Mig är ändå värt sitt pris, för Jag står på din sida!”

Jag älskar den där sången! På ett sätt kan man säga att vi lämnat allt. I alla fall det invanda, vardagliga, trygga...Vi har äntligen tagit ett beslut som kommer att förändra våra liv, för alltid! En del kanske inte förstår oss, andra undrar om vi vet vad vi gör...Men en sak är klar. Vi vill inte leva ett vanligt lagomt svenssonliv längre. Vi var på en företagarträff för några år sedan mitt i den småländska granskogen. En av deltagarna uttryckte det så här inför en ny utmaning han antagit: ”jag vill känna blodsmak i munnen igen”.

Att satsa allt, ge allt för någonting man tror på. Det är många som gör det. Jag tänker på Greenpeace bl.a. Eller ungdomar som tältar på trottoaren för att de vill vara först att köpa ett nysläppt dataspel. Vi kan tycka vad vi vill om sådana grupper. Jag håller inte alls med om allt de gör. Men. De är i alla fall hängivna det de tror på. Jag skulle vilja se lite mer action hos oss som är kristna. Vi måste ut ur bekvämlighetszonen. Traditionsramarna. Tröghetsfaktorn. För det handlar inte om oss. Det handlar om alla som inte fått förmånen att lära känna Jesus ännu.

I'm climbing out of the boat and I will walk on the water!