Mellan himmel och helvete...

...där befinner sig de flesta bikers vi möter. Förra helgen mötte vi en hel del bikers på Swedish Bike Day på High Chaparall. Vår klubb hade ansvar för matlagning och servering och vi delade ut soppa o grillade hamburgare till ca 1000 bikers. Många olika människotyper, trevliga samtal och härlig gemenskap. Vi bara älskar det!

Nu pågår Sweden Rock med ca 33000 besökare. Tyvärr kan vi inte vara med som vi hade tänkt. Bosses knäoperation i tisdags satte stopp för det. Men annars älskar vi att vara där och prata med bikers, rockfantaster och andra. Det är ju egentligen fantastiskt att vi kan få finnas på platser som High Chaparall och Norje när det samlas så många människor!

Vi vill finnas med på ”slagfältet, inte bara sitta i skyttegravarna och se på. Vi vill möta alla dessa människor med sina brokiga bakgrunder, livsberättelser och intressen. Varför? Därför att Jesus vill möta dem. Hur ska han göra det om inte genom oss? De sätter aldrig sin fot på våra gudstjänster och bönesamlingar så då måste vi göra som Jesus sa; ”gå ut”...

När Jesus ser folket på High Chaparall, Sweden Rock och andra plaster så ser han inte ryggmärken med dödskallar, upp- o nervända kors, tatueringar, piercingar mm. Han ser förbi allt det där och rakt in i deras hjärtan. Han ser människor som är sargade, slagna och rivna och han känner sån nöd för dem. Vet du att de människorna är hans? Vi måste tänka oss för innan vi säger något nedlåtande om deras utseende eller beteende! De är hans för han har betalat priset för dem. De är hans skörd och han vill att vi ska be om arbetare till den skörden. Förmodligen är vi själva svaret på den bönen!

Om det innebär att vi får stå och servera gulaschsoppa en stekhet junidag till hundratals bikers så gör vi det med glädje! Vi ber för varje tallrik och har en längtan att se med Jesu ögon in i deras, att kunna förmedla hopp och kärlek till dessa högt älskade människor...

Who will you take to heaven with you?

Mors dag

En liten hyllning till min älskade mamma Emmy. Hon föddes den 26 mars 1923. Hon kom från Tandsjöborg, en liten by i Orsa Finnmark i Hälsingland. Familjen med 11 barn bodde i en liten kolonistuga i skogen några kilometer utanför byn.

Som ung flyttade mamma från sitt hem för att arbeta som barnflicka, både i Stockholm och i Karlstad. Hon och hennes kamrat Naima arbetade en tid som evangelister i Hamra i Hälsingland. När hon var 25 år gick hon bibelskola i Stockholm två år. Där träffade hon pappa och de gifte sig 1950 i Tärnaby.

När mina äldsta bröder föddes arbetade mamma och pappa som evangelister i Laiksjöberg, sedan i Laxbäcken, Malgomaj. De bodde även en tid i Kaskeluokt, pappas hemby utanför Storuman. Efter en kortare period i Vormträsk böjade de bygga ett hus i Rusksele. Och det blev mitt barndomshem.

Vi blev en stor familj. Mina föräldrar fick 9 barn. Jag beundrar henne för att hon hela tiden höll sin relation med Gud levande. Jag minns att hon varje morgon innan jag gick till skolan kom upp från källaren när hon haft sin bönestund. Hennes bibel var nött och väl använd.

Hon var verkligen en förebild för oss barn. Trots många bekymmer och svårigheter så levde hon nära Jesus. Det var hennes styrka och kraftkälla. Hon var lite ”rebellisk” för sin generation och vågade gå mot strömmen. Det är något som jag fått med mig från min mamma. Att inte behöva vara som alla andra, våga tycka och tänka som du vill. Även om hon inte fick alla sina önskningar uppfyllda så planterade hon in ett frö i mig.

Hennes hjärta var stort och rymde inte bara hennes stora familj utan också andra runt omkring. När jag själv flyttade hemifrån så ringde hon alltid, varje dag. Ända tills hon blev sjuk i cancer. Jag minns så väl när vi kom upp till sjukhuset i Lycksele där hon låg sista veckan. Jag föll i gråt när vi kom in i sjukrummet. Hon såg så utmärglad och svag ut. Men hon sa ordagrant: ”Inte ska ni gråta för mig, jag flyttar ju hem!” Det gjorde hon den 9 augusti 1997. Hon flyttade hem till Jesus. Hon hade kämpat trons goda kamp och får nu en välförtjänt vila i sin Frälsares famn...

Du lämnade allt och gick. Det var som du fanns här ändå. Din röst – dina steg – din trötta blick, men jag vet, det är inte så

Du lämnade allt och gick dit bergen står klädda i ljus och blicken var klar och ryggen rak, när du nådde till Herrens hus...        

Sören Jansson

Zoe, i mitt hjärtas trädgård...

Jag kan inte säga att jag har gröna fingrar precis men jag älskar att vara ute i trädgården. Se hur det växer och gror, jag vill att växter ska blomma och dofta! Jag tycker om att rensa ogräs även om kroppen säger ifrån. Alltför stora projekt orkar jag inte. Men en kryddgård och lite grönsaker ska det bli. Att se hur livet pulserar i trädgården är så fantastiskt. Hur frön gror och blir stora plantor.

I Bibeln står det att när vi blir frälsta, säger ja till Jesus, så ger han oss liv, och liv i överflöd. Det här livet, på grekiska, zoe, är inget mänskligt liv. Zoe betyder Guds kvalité av liv, ett evigt, andligt övernaturligt liv. När vi tar emot Jesus i vårt liv förbättrar han inte vårt eget liv. Utan han ger oss ett helt nytt liv! Det här nya livet ska pulsera i oss och ge frukt. I Bibeln står också om den frukten, som är Jesus karaktär, det är bla kärlek, glädje, frid, tålamod och godhet. När Jesus får leva sitt liv genom oss så blir vi mer och mer lika honom.

Jag använde sekatören och klippte bort torra skott på vår kinesiska en som gör att den inte bär någon frukt. Men om jag klipper bort det som är dåligt så får livet en chans att flyta fritt genom grenen igen. Så är det också med vårt andliga liv. Om vi inte ger rum för Jesus så slutar livet att pulsera och frukten uteblir. Jag vill att Jesus som är ”trädgårdsmästaren” ska ansa bort mer och mer av mitt eget torra liv så att han får leva genom mig. Han har ”planterat” oss för ett syfte, vi är inte här av en slump. När vi får växa och gro, bära frukt och bli det han har tänkt, då blir livet spännande!

Livet är Guds gåva till dig, vad du gör med livet är din gåva till Gud...

”Släpp fångarna loss, det är vår!”

Våren är en tid då livet segrar över döden och kylan. Vi gläds åt varje litet grönt skott som visar sig på marken eller i träden. Det som sett så dött ut får plötsligt liv igen. Värmen och solen kommer tillbaka. Det är så upplivande och man får ny kraft och ork. Det är som om själva livet som var fångat djupt under ytan plötsligt blir frisläppt!

Men många befinner sig ändå inom lås och bom. Inlåsta av sig själva eller andra. Frusna relationer människor mellan. Oförrätter som rotat sig och blivit bitterhet. Bitterhet är ouppfylld hämnd har någon sagt. Om man går omkring och är bitter sprider man en kyla omkring sig. Och man blir en fånge plus att man binder andra också. Men det finns en nyckel som låser upp...den nyckeln heter förlåtelse.

Jag var själv med om en traumatisk händelse när jag var 16 år. En person som jag såg upp till, en som hade en ställning av auktoritet och förtroende, försökte närma sig mig på ett väldigt otillbörligt sätt. Vi var inte släkt eller nära vänner men fanns i ett sammanhang tillsammans med många andra som träffades varje vecka. Jag kunde inte berätta detta för någon, för vem skulle tro mig? Istället försökte jag hålla det nere, djupt i mitt inre och låtsas som om inget hade hänt.

Men jag låste inte bara in minnet utan också mig själv. Jag var under ca 10 år bunden på olika sätt av denna händelse. Min relation med Jesus var väl bra men jag hade ingen frimodighet att uttrycka den, kunde inte be tillsammans med andra. Jag var helt enkelt inte fri. Till slut kände jag att nu går det inte längre och jag tog kontakt med en själavårdare. Efter ett långt samtal och mycket bön kunde jag äntligen förlåta den här personen som gjort mig illa.

Vilken befrielse!!! Det var som om all unken instängd luft äntligen kunde vädras ut ur mitt inre. Som en vårstädning efter en lång och kall vinter. Jag förlät och all bitterhet och skam försvann. Och det bästa av allt är nog att även den personen som fick min förlåtelse, också kunde bli fri.

Att förlåta är livsviktigt! Jesus säger att för att vi ska kunna bli förlåtna måste vi förlåta. Inte bara en gång utan ”sjuttio gånger sju”, alltså hela tiden. Vi har allt att vinna, ingenting att förlora utom en tung ryggsäck av bitterhet och smärta.

Forgiveness does not change the past, but it does enlarge the future...

Skogen skänker lindring och ro

En forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå leder ett projekt om skogsvistelse som rehabilitering för människor med utmattningssyndrom. Det har visat sig att om man går i skogen sjunker blodtryck och puls, antalet vita blodkroppar ökar och stresshormonet kortisol minskar.

Jag kan hålla med. Till en viss del. Det är så rogivande och fridfullt att gå i skogen. Jag älskar det! Men jag håller verkligen inte med om vad forskarna tror är orsaken till att vi mår bra i skogen! En av teorierna är att vi som människor söker oss tillbaka till vårt genetiska ursprung. Det kan jag också hålla med om, till en viss del. Men inte att vårt ursprung som människa är på savannen, då man tror att vi är födda där och har levt i naturen under miljontals år.

Vi söker oss omedvetet tillbaka till vårt ”genetiska ursprung” som är Skaparen, Gud själv! I skogen, naturen, är Skaparen så nära. Om vi bara är öppna så talar Han där, genom sin skapelse. Har du inte hört hur fåglarna sjunger sitt lov till Gud?

För många år sedan i mitten på 90-talet när vi bodde uppe i södra Lappland, hade vi under en period upplevt en sån hunger efter mer av Jesus. Vi fick vara med om många spännande saker och det var egentligen där vår gemensamma kallelse blev mera tydlig. En dag när jag satt ute i Guds fria natur kände jag Hans närvaro så tydligt. Det var då den här ”dikten” kom till.

”Jag längtade efter stillhet och fann en glänta

där det mjuka gräset under mina fötter

blev till helig mark.

Solen som värmde mitt ansikte var Din kärlek till mig,

den Helige Andes kraft i mitt liv.

Den lilla bäcken porlade glatt som en ström ur frälsningens källa.

En frid så stilla fyllde mitt inre,

en överjordisk frid stillade min oro.

Du var där i grönskans sal

och jag stämde in i skapelsens tacksägelse och lov

till sin Herre och Mästare.”

Vet du ditt värde?

”Vi måste sätta ett pris på människors liv”, det är ett uttalande av författaren Lionel Shriver. Hon har skrivit boken ”Priset man betalar” som behandlar den orättvisa sjukvården i USA. Hon menar att det inte är rättvist att vi i väst kan betala 2 miljoner dollar för behandling av en cancerpatient som ändå bara lever i 3 månader. Samtidigt som det kostar bara 5 dollar om dagen för att rädda ett barn i Afrika.

Vad får en människa kosta? Vem ska betala? Den frågan kan man ju ställa när det gäller trafiksäkerhet, sjukvård, försäkringar och annat. Är det värt mer att rädda en ung människa än en gammal? Alla människor är väl lika mycket värda och måste få det bästa samhället har att erbjuda eller?

Den svenska sjukvården är inte rättvis. I alla fall är det min erfarenhet. Jag har gått med en brusten hälsena i 3 år utan att få den åtgärdad. Hade jag varit fotbollspelare i Mjällby med en trasig hälsena hade jag fått ultraljud och behandling inom några dagar. Det finns orättvisor, alla behandlas inte lika i vårt samhälle. Minst värde har väl ett oönskat barn i mammas mage. Man behöver bara titta på abortsiffrorna som är över 13,600 000 i världen, i år.

Trots FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, barnkonventionen och kvinnokonventionen och allt vad det heter så finns orättvisor i världen idag. Alla människor har inte alltid lika mycket värde mänskligt sett. Ibland kan det vara svårast att sätta ett värde på sig själv...

Men även om livet är orättvist så är Gud god! Det finns en som har betalat det högsta priset för varenda människa! Jesus dog och uppstod för att alla människor skulle få ett nytt liv! I Jesu ögon finns inga åldersskillnader, inga skillnader mellan män och kvinnor, inga skillnader pga hudfärg. Alla är lika mycket värda! Jesus älskar dig även om du inte känner honom eller är intresserad av honom. Han står där och är beredd att ge dig ett liv fyllt med mål och mening. I Hans ögon är du värdefull och dyrbar. Så dyrbar att han gav sitt liv för att köpa dig! Om du vill så blir du fri. Han har betalat för att du ska få en glädje och frid som är helt oberoende av omständigheter runt omkring. Han har betalat för att du ska få hälsa och välbefinnande. Framför allt har han betalat för den bästa livförsäkringen som finns – evigt liv!

Det enda du behöver göra är att säga; ”okej Jesus, jag tror att du dog för mig, att du uppstod och lever nu för att jag ska kunna leva tillsammans med dig. Från och med nu så vill jag följa dig. Förlåt mig min synd, hjälp mig att leva för dig och lära känna dig!”

Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu! Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du!

”Biskopen gav BLT:S läsare svar."

 Antje Jackelén, biskop i Lunds stift hade en chatt på BLT:S nättidning plus att hon dagen innan var på en skola och pratade med ungdomar. Det är mycket märkligt att läsa biskop Jackeléns svar på chatten i lördagens BLT.

På frågan om muslimer och kristna tror på samma Gud, svarade hon ja, det gör vi! Sedan sa hon att en viktig skillnad var att vi kristna tror på Jesus som frälsare medan för muslimer är han en profet.

I bibeln står det klart o tydligt att Jesus är Gud, vi tror på en treenig Gud som blev tillgänglig för oss genom att bli en människa som vi. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Muslimer tror inte att människor är syndare, bara svaga. Och eftersom vi inte har syndat behöver vi ingen frälsare. Det finns, enligt islam, bara en oförlåtlig synd och det är att säga att Jesus är Guds Son.

På frågan om det finns ett liv efter döden och om frågeställaren skulle få träffa sina anhöriga även om de hamnat på ”fel ställe” svarade biskopen så här; ”...vi kan nog aldrig falla djupare än i Guds händer, ...jag tror på goda överraskningar!”

Bibeln är också oerhört klar och tydlig med att det finns en himmel men också ett helvete. Om man inte tar emot frälsningen i Jesus så går man evigt förlorad. Att då säga att man inte kan falla djupare än i Guds händer och att man bara tror på goda överraskningar är att inge falsk trygghet.

På en fråga om skapelsen säger sig biskopen tro på både Big bang och evolution. Skapelsetro och utvecklingslära går inte ihop om man inte skriver om bibeln. Homosexualitet är en naturlig variation i skapelsen, svarade biskopen på sista frågan. Men det är det inte! Enligt Romarbrevet 1:26-28 är det istället mot naturen.

Man kan fråga sig om det är viktigare att vara politisk korrekt inom Svenska kyrkan än att föra fram Sanningen, Guds Ord??? Sanningen är att Jesus lever, Han är en verklighet och älskar alla så mycket att han offrade sitt eget liv för oss! I samma sekund som vi säger ja till Jesus, förlåter Han oss våra synder och ger oss ett nytt liv, ett evigt liv! Det behöver vi tala om för alla, att man kan få lära känna Jesus och få uppleva ett äventyr som aldrig tar slut!

”Du står inte bara i ansvar för vad du säger, utan också för vad du låter bli att säga.” Martin Luther King

Snösmältning

Våren kom till byn. Talgoxarna tutade ikapp med en vekap som gnisslade hos någon granne. I solvärmen kunde man sitta på farstubron och fika. Njuta av fågelsången och solen som värmde ansiktet. Judith kom gående med posten i näven, ”ja hänna sitt dem å hane skönt”, hon fick också en kopp kaffe. Sigvard kunde väl också få en kopp. Så här satt vi nu och småpratade grannar emellan. Doris och Fritz passade också på att sitta ute, de ropade glatt fast det var några hus bort.

Det var som om byn levde upp. Alla ljud som legat inbäddade i snön hördes mer och mer i takt med snösmältningen. På verkstan som vi skymtade mellan tallarna såg man Josef och Henning gå in på sitt lilla kontor. Fler anslöt sig. Gunnar Eriksson med sin Ford Taunus och jag tror det var Joel Karlssson och sen kom Helmer med sin taxi. Man kallade verkstan för ”gubbdagis” av någon anledning.

Det var en viss trygghet att alla kände alla. Vi levde nära varandra, inte bara geografiskt. Berta cyklade förbi och ropade glatt nånting om vårtecken. Man kan säga att byn var livets mittpunkt. Åtminstone för mig som sju-åring. Jag var nog ganska lillgammal, kunde sitta och prata med de vuxna på bron ett tag innan ”plikten kallade”. Nu skulle vi leka ”Pip-Larssons” på vedhögen.

Det var tider det. Känns som ett annat liv. På ett sätt har väl världen blivit mindre. Det är inga avstånd längre. Nu kan man chatta med en kompis på andra sidan jordklotet. Eller kolla på foton som någon precis la upp på Facebook, tagna för nån minut sen i England.

Min värld var liten då också. I min hemby på sextiotalet. Jag kände alla i min värld. Eller jag visste i alla fall vilka de var. Men man cyklade inte så ofta upp till Karlbergs som bodde längst upp i byn. Det var för långt...

There is a garden in every childhood, where it's always spring...

Religionens ”hemliga” ingrediens...

”Det är snarare den sociala samvaron i en församling än andligheten i religionen som gör att troende människor är nöjda med livet.” Detta säger en amerikansk sociolog och professor i en studie från december förra året. Han säger att vänskap som byggs i en församling är den hemliga ingrediensen i religionen...

Om det verkligen vore så skulle det inte vara mycket med ”religionen”. Då kunde man lika gärna vara med i en fiskeklubb eller frimärkssällskap istället för en församling. Men nu handlar det faktiskt inte om ”religion”, utan om att ha en levande, pågående relation med Jesus. Det är det som är själva hemligheten. Jesus!

Mänskligt sett är en församling en samling människor med ett gemensamt intresse, Jesus. Men det är inte alls säkert att den ”sociala samvaron” fungerar som den bör ändå. Många kan känna sig utanför och ensamma ibland, även i en församling. Varför? Jo, just därför. Vi är människor. Men om församlingen får vara det den egentligen är, en övernaturlig, levande organism. Då ligger gemenskapen oss emellan på ett mycket djupare plan.

En andlig bild på en församling är att den är Jesus kropp. Han är fortfarande huvudet som styr kroppen. Vi ska vara hans händer, fötter, ögon, mun, ja hans hjärta här på jorden. Om vi ger Jesus företräde så kan vi göra honom synlig för alla runt omkring. Då blir gemenskapen och relationerna i en församling övernaturliga.

Min egen bild på en församling (även om den haltar lite) är ett cykelhjul! Om Jesus är navet så är vi ekrarna. Ju närmare Jesus vi är, desto närmare är vi varann!

To fall in love with Jesus is the greatest of all romances; To seek him, the greatest adventure; to find him, the greatest human achievement.

Vad är kärlek?

”Gör livet levande ha en affär!” Ja vi är många som förfärats av den här reklamen av en otrohetssajt, Victoria Milan, som riktar sig mot gifta och sambor. Över 90 anmälningar har hittills kommit in till reklamombudsmannen, vilket är rekord. Senaste rekordet var 37 st. Men det är också många som blivit medlemmar på sajten och grundaren säger att ”det finns en stor marknad för detta”.

Men egentligen är det inte så konstigt att så många människor tar steget och lämnar en relation. I media översvämmas vi av frågespalter, reportage osv där relations-coacher och andra förståsigpåare uppmanar makar och sambor att ”våga bryta upp”. Idag ska man tänka på sig själv, sitt eget liv och identitet. En coach sa t.o.m att ”är man orolig för att barnen ska fara illa, ska man vända på resonemanget och säga att man separerar för deras skull!"

Jag dömer absolut inte någon, alla måste ta sina egna beslut men också konsekvenserna av det. Men det finns så många som blivit svikna, bedragna. Bara för att den ena parten ska ”hitta sig själv och meningen med livet.” Otrohet är det största sveket en människa kan uppleva och det är fruktansvärt att man nu ska göra pengar av det! Aldrig ett ord om att försöka hitta tillbaka till varandra, att tillsammans sätta sig ner och prata igenom vad som är fel och ändra på det.

Men det är också själva tidsandan. I Bibeln står det ju att i den sista tiden ska kärleken till Gud ska svalna. Människor har ingen gudsfruktan längre. Att Gud har instiftat äktenskapet mellan man och kvinna är för de flesta inte något som är heligt längre. Kanske inte så konstigt då, att en kanadensisk otrohetssajt har över 8 miljoner medlemmar!

I dagens samhälle är kärlek ett urvattnat ord. Numera är kärlek bara till för att tillfredsställa ens eget behov. För många är kärleken bara en känsla. Det är inte fel att känna kärlek, men våra känslor kan ju inte beröra en annan människa. Om inte kärleken omsätts i handling, är den ju bara en känsla...

Världen låter oss se en filmduk med flimrande bilder av uppdiktade passioner och romantik och säger; ”Detta är kärlek.” Gud tar oss med till foten av ett kors, där det hänger en naken, blodig man, och säger; ”Det är detta som är kärlek.” 

Joshua Harris

Möte med andevärlden...

För ett par år sedan var jag på en föreläsning på biblioteket i Karlshamn. Vi var ungefär 30 personer, mest kvinnor. Föreläsaren var en kvinna som arbetat som ingenjör för ett svenskt företag i Thailand. Nu skulle hon berätta om sin personliga utveckling, hur hon hade blivit fri från stress och andra problem. Så långt lät det väl ganska intressant. Men det handlade ju förstås om hur hon lämnat sin yrkeskarriär och utbildat sig till ”reiki-healare”. Hon hade blivit ihopkopplad med självaste Reikikällan genom en buddistisk lärare och hade nu förmåga att hela genom handpåläggning då hon kunde kanalisera kraften från kosmos till människor. Det hade kostat henne åtskilliga tusenlappar.

Rei, betecknar en ”högre visdom” och ki den ”universella livsenergin”. Ibland stavas det qi som i qigong, eller chi som i tai chi. Men det handlar om samma sak, att förstärka kroppens energi med den universella livskraften. Ibland kallas den ”prana” det är den hinduistiska beteckningen.

Tillbaka till föreläsningen. Här sitter jag nu tillsammans med människor som har ett genuint intresse för det andliga, det övernaturliga. Föreläsaren, den före detta ingenjören ger ett trovärdigt intryck. Högutbildad, intelligent, skicklig på att formulera sig. Hon använder vetenskapliga uttryck och allt verkar så bra, så medicinskt och vetenskapligt.

Jag kunde inte låta bli att fråga när möjligheten kom om den här sk livskraften, energin från kosmos. Jag frågade; ”kan man säga att den här energin är Gud?” (Jag visste ju redan att det inte var Gud utan något annat) Hon svarade att en del kallar det för Gud men det är ingen som känner Gud. Då fick jag tillåtelse att berätta att jag känner Jesus och har en personlig relation med honom. Och jag fortsatte att berätta om ett helande jag varit med om och också att den här ki, qi eller chi absolut inte har något med Gud att göra! Gissa om jag blev bombarderad med frågor från deltagarna. Föreläsningen fick ett snöpligt slut. Och jag fick dela ut Kvinnobiblar som jag hade med mig i handväskan.

Jag glömmer aldrig en kvinna som efteråt sa så här; ”tack för att du vågade berätta om ditt möte med Jesus och ditt helande, jag vill absolut inte ha något att göra med den onda andevärlden!” Och det är precis vad reiki och andra terapier rör sig i. En ond andevärld. Hur kan jag veta det?

Det är enkelt. För att få tillgång till den goda andevärlden, till Den Helige Andes kraft så måste man älska Jesus och ha en personlig relation med Honom. All annan andemakt, kraft eller vad man nu kallar det kommer inte från Gud utan från djävulen. Det finns ingen gråzon. Det är svart eller vitt. Det finns ingen ”vit” magi. Det fantastiska är att Guds kraft finns tillgänglig genom tron på Jesus Kristus dygnet runt. Vi måste inte utföra olika ritualer eller låta någon uttala vissa magiska ord eller formler över oss. Eller betala för att bli helad vilket man måste göra inom reikin.

And you will know the Thruth, and the Thruth will set you free... John 8:32

Kan man bli lycklig av att gå på glödande kol?

Att hitta sig själv, höja sin energi och självkänsla låter väl ganska okej. Att hitta sitt kraftcentra för att bli lycklig börjar låta lite flummigt. Och när man blandar in frigörande dans där folk på allvar tror att de plötsligt är hundar och kliver runt på alla fyra, eller går på glödande kol efter att först ha kallat på andarna från alla fyra väderstreck, då är det New Age-varning!

Jag kollade på veckans avsnitt av ”Jakten på lycka” där man ställde frågan om man blir lycklig av att tro på något. Programledaren åkte på en helgkurs för att hitta sitt kraftcentra. Kursen innehöll bl.a dessa saker. Jag vet att så många söker i nyandlighet efter att få uppleva något övernaturligt. Något som är större än en själv, energi, kraftcentra, lycka och mening med livet.

Jag har varit ute och föreläst en hel del om nyandlighet och New Age. Och jag har haft förmånen att träffa många intressanta människor, främst kvinnor som sökt sig till olika terapier för att få hjälp. Spåkvinnor, reikiihealare, tarotläsare och allt vad de heter. Minns bl.a en kvinna från Halland som gav mig sitt visitkort. Häxa, stod det. Men hon ville bli frälst och lämna det livet. Hon hade förstått vilken andlighet hon egentligen sysslade med som häxa och blev helt enkelt rädd och ville bli fri. Så hon ville gå över till den ljusa sidan och ta emot Jesus istället.

Precis som Liam Norbeg har gjort och berättade om i programmet. Men varför varnar jag för New Age? Man sysslar med andlighet, men all andlighet är inte god. Det finns en ond andevärld som inte är att leka med. Jag tar upp mer om detta i nästa inlägg då jag också berättar om föreläsningen med en reikii-master jag var på. Den fick ett snöpligt slut...

Without the Way there is no going, without the Truth there is no knowing, without the Life there is no living. Jesus is the Way, the Thruth and the Life!

As for me and my bike, we will serve the Lord!

Jag är en sommarmänniska. Älskar sommaren! Överlever vintern. Även om jag är född Lappland så betyder det inte att jag automatiskt gillar snö. När barnen var små bodde vi 8 år i min hemby. Vi hade Nisses backe, byns pulkabacke, på andra sidan vägen så våra barn åkte pulka, bob och skidor så mycket de ville. På vintern var byn det rentätaste området i södra Lappland. Barnen var med på renskiljning och fick prova kasta lasso, de läste bordsbön i skolan på svenska och samiska. En söndagseftermiddag när jag tittade ut genom fönstret stod en ren och tittade in på altanen.

Nej usch, nu längtar jag till sommaren! Jag kan inte klaga på kylan, vi har runt 4 minusgrader, det ligger lite snöfjun på marken men det är grått och ruggigt. Vinden från havet tränger in i märg och ben. Jag får gå ner i garaget och drömma lite. Där står nämligen vår Wildstar och väntar på att rulla ut på vägarna igen. Ända sedan jag var tonåring och en av mina bröder kom hem med sin motorcykel har jag själv velat ha en. Eftersom min fot hittills har hindrat mig från att köra själv nöjer jag mig med att sitta på bönpallen. Det är en sån otrolig frihetskänsla med motorcykel. Man kommer så nära naturen. Alla ljud och alla dofter...

Vi är ju med i en kristen MC-klubb också. Det är fantastiskt att få lära känna alla dessa härliga människor i bikervärlden. Att vi dessutom får dela med oss av vår tro på olika sätt är så uppmuntrande och enormt roligt. Det finns många råbarkade typer kan man tycka. Men bakom den ibland hårda och tuffa fasaden döljer sig en ödmjuk och snäll människa. Många som vi har mött har faktiskt vuxit upp i kristna hem och har föräldrar som ber för dem. Jag kommer aldrig glömma killen som min man bad med under Sweden Rock för några år sen. En tuff biker som ville lära känna Jesus. Jesus älskar bikers!

As for me and my bike, we will serve the Lord

Är sann kärlek jättefarlig?

Såg ett TV program häromkvällen. Om jakten på lycka, vad är det som gör oss lyckliga? Jag blev smått chockad över att det finns människor som kan håna och raljera med kärnfamiljen och kärleken på det sättet som gjordes.

En författarinna som säger sig hata kärnfamiljen sa; ”jag tror att det som blir farligt är att vi har det här idealet att det här ska vara livet ut, det finns ju en sån bild av kärleken, nu har jag hittat min kärlek, nu är det du och jag för resten av livet. Det är jättefarligt!” Hon menade att vi måste vara öppna för andra förhållanden, eller att man kanske vill bo själv igen efter 15 års äktenskap. "Det här idealet skapar en kramp i oss annars." (Jag tycker det är ett hån mot alla som inte vill skiljas men är tvungna av olika anledningar)

Det här ”vardags-geggandet” är så tröttande tyckte hon och programledaren. Att betala räkningar, laga mat och klaga på allt som saknas bla bla bla. Som om det skulle va en målande bild av en kärnfamilj!

Men det är ju där själva lyckan finns. Att dela livet med varandra. Livet ut. I vardagen. Med alla sina bekymmer, ekonomi, matlagning, städning och tvätt. Sånt är livet. Ingen av oss kommer undan. Om gräset verkar grönare på andra sidan beror det nog på att man vattnat för dåligt och ger för lite näring. Där kommer kärleken in. Att mitt i ”geggandet” inse att man älskar varandra och kan klara av allt tillsammans. Att visa kärlek och respekt. Ansvar och omtanke.

Min Bosse och jag har varit gifta i 27 år i juni. Vi har delat glädje och sorg. Varje dag. Vi har verkligen blivit ett. Känner varandra utan och innan. Kan prata om vad som helst. Behöver inte prata utan kan dela tystnaden, vi tänker lika. Det är som om själva livet har vävt ihop oss till en stark tråd, men vi är inte ensamma Gud finns också med. En tretvinnad tråd brister inte så lätt, står det i Bibeln.

Jag tycker inte att det är farligt att bestämma sig för att dela hela livet tillsammans. Jag tycker det är modigt! Det är inget vardags-geggande utan att vara vardagshjältar...

I found the sun for me this morning. I woke up beside my beloved.

I thank You, Lord..

I found the warm water in the shower. I praise You.

I found the bread in my kitchen this morning, Lord. I thank You.

I found the fresh air as I stood out the door. I praise You.

For all that I see that You do for me, I thank You.

For all that I do not see that You do for me, I praise You.

Batterihjärta

Jag och några av mina syskon satt uppflugna i trappen och väntade ivrigt. Mamma visste att ”knivsliparn” var i antågande och hade förberett med att ta fram alla slöa köksknivar på matbordet. Knivsliparn var en närmast utomjordisk varelse för mig, jag hade nämligen hört att han hade ett batterihjärta. Pacemaker med andra ord, men det visste jag inte vad det var, bara att hans hjärta var så svagt att han behövde extra batteri för att det skulle orka. Så det var med skräckblandad förtjusning jag såg fram emot hans besök.

I min inbillningsvärld så kunde ju batteriet ta slut när som helst och vad hände då? Skulle knivsliparn falla ihop på vårt köksgolv? Spänningen steg när vi hörde tunga steg på farstubron. Mannen som kom in såg ju helt normal ut. Lång och gänglig var han, klädd i en blå arbetarskjorta och med en svart basker på huvudet. Jag försökte hitta tecken på att batteriet höll på att ta slut. Var han inte lite blek? Och nog var hans läppar lite blå, eller andades han inte ovanligt tungt? Det enda ovanliga var att hans fingrar var svarta av allt slipande. Men han utförde sitt arbete snabbt och skickligt och gick sedan vidare till grannen.

Många år senare, mitt under en Gudstjänst på Lapplandsveckan blev min pappa sjuk och föll ihop på mötet. Jag åkte i ambulansen som tog honom till akuten i Lycksele. Han hade fått problem med hjärtat och min syster som arbetade på sjukhuset mötte upp och vi väntade på läkarens diagnos. Efter en lång stund kom läkaren ut och frågade oss om vår pappa hade en pacemaker. Vi svarade att det hade han inte. ”Vad konstigt,” sa läkaren, ”EKG:t visar att han har en extra strömkälla till hjärtat som gör att det fungerar normalt igen!” Vi bara tittade på varandra och visste att Gud fixat pappas hjärta!

Keep and guard your heart with all vigilance and above all that you guard, for out of it flow the springs of life.

Proverbs 4:23

Ögonkontakt av tredje graden

Det finns forskning, finsk sådan, på vilken betydelse ögonkontakt har. Som om vi inte visste det redan!? Men det är klarlagt vad som sker i hjärnan när två personer ser varandra i ögonen. Om man möter en rak blick är en hjärnaktivitet förknippad med närmande verksam. När man möter en bortvänd blick leder det till en undvikande aktivitet i hjärnan.

Man behöver ju inte vara en forskare för att begripa det här. Min egen ”forskning” visar att om du ler samtidigt som du ser någon i ögonen så kan det till och med lysa upp en människas dag. Din egen också. Testpersoner har varit människor i kön på ICA.

Så första gradens ögonkontakt är att inte vända bort blicken utan se in i ögonen på människor vi möter, andra graden: lägg till ett leende. Tredje graden: låt hjärtat va´ me´! Om vi älskar människor och slutar ta oss själva på för stort allvar, ge bort ett leende och våga vara vänliga. Då kan till och med en grå och mulen dag bli full av sol.

Today, give a stranger one of your smiles. It might be the only sunshine he sees all day.

Är du nöjd med livet?

Vilka ingredienser behövs för att vi ska vara glada och må bra? Är det att vara frisk, ha många vänner eller ett jobb man trivs med? Det är nog olika för oss allihop. Det beror väl också på vilket perspektiv vi har, till livet, till oss själva, till omgivningen...

För många år sedan besökte Bosse och jag en liten gråsvart stuga i Abborrträskliden utanför Lycksele. Mitt i storskogen låg den lilla stugan som mest liknade en koja. En smal stig slingrade sig upp genom skogen och det första man möttes av var ett berg av mjölkkartonger och annat skräp. Det var mörkt och fuktigt, solens strålar kunde knappt leta sig genom den täta granskogen.

Det var svårt att tänka sig att någon faktiskt hade levat ett helt liv här. I mörker, utan el och vatten. När våra ögon vant sig vid mörkret inne i stugan såg vi spillrorna av ett liv i ensamhet. Gamla nötta brev låg utspridda på ett bord. De var fläckiga och smutsiga som om de hade lästs om och om igen. Avsändaradressen var någonstans i Småland. Mannen som hade bott här var Anders ”Smålänningen” Karlsson. Han var en sjöman som flyttat hit från Småland 1921. Han hade arbetat på en valfångare som förliste. Som 35-åring kom han till Lappland. Man pratade om att det var en olycklig kärlek som drev honom hit, djupt inne i storskogen långt från släkt och vänner.

Han bodde i den lilla gråsvarta kojan i 62 år! Han ville inte ha några besök, bara ICA-handlarn´ som fick komma med varor. När han fyllde 80 år sa han till en journalist; ”Jag trivs i min lilla stuga och med min ensamhet. Får jag bara vara i fred så är det ännu bättre. Det är värst under somrarna. Jag föredrar vintern. Då är det mörkt långa stunder av dygnet. Jag kan ligga i lugn och ro och fundera.”

Tragiskt människoöde! Men enligt honom själv var han nöjd. Hans eget valspråk var; ”Frihet bäst av allt på vår jord!” Tragiskt! Jag undrar om någon hade tittat in i hans ögon, verkligen försökt lära känna honom och berättat för honom om den verkliga friheten!?

”Can you hear the cry from the lost?

Kraftkällan

När vi kom tillbaka till Ullånger efter besöket i Rusksele kände jag mig upprymd och jag mådde bättre än jag gjort på länge. Plötsligt hade jag fått lust att börja jogga. Innan hade jag knappt kunnat gå pga alla inflammationer i fotleden. Och nu tog jag på mig stödskenan och sprang ut i skogen. Oh vad jag längtat efter detta. Som tolvåring tävlade jag (!) för Rusksele Sportklubb i kommunserien i terränglöpning. Allt sedan mina ”gipsdagar” var över hade jag testat foten till det yttersta. Jag åkte skidor, skridskor och tävlade i friidrott.

Kanske hade jag varit för optimistisk och nu hade fotleden varit utsliten. Jag sa varit. För ju mer jag sprang desto starkare och bättre kändes foten. Nu kom dagen för läkarbesöket på ortopeden i Örnsköldsvik. Lite nervös var jag när jag satt i väntrummet. Men jag frågade läkaren efter undersökningen om brosk kunde komma tillbaka in i fotleden om man började röra på foten. Men han sa att det var omöjligt, ”är brosket borta i en fotled så kommer det aldrig tillbaka.” Då ”bekände” jag att jag börjat jogga och att foten kändes bra. Sedan berättade jag om hur Jesus kommit in i rummet där jag satt och att han fixat leden. Läkaren svarade; ”då tycker jag att du ska tacka honom och bara fortsätta springa!” Och det gjorde jag!

Nu när jag ändå varit tvungen att steloperera en annan led i foten kanske du tror att jag deppar eller ifrågasätter mitt helande. Men det gör jag absolut inte. Jag vet vad Jesus gjorde då och att han göra det igen oavsett omständigheterna. På de nyaste röntgenbilderna från 2009 kan man tydligt se fint brosk i den stora leden som läkarna dömde ut. Den andra leden såg tyvärr inte bra ut och jag fick gå igenom en operation för att fixa den. Men det har inte förminskat min tro på något sätt, tvärtom.

Det är inte vad Jesus kan göra för mig som är det viktigaste. För jag vet att han vill. Utan att bara få vara i hans närhet, känna den här varma ”filten”, att få vara så nära att man kan höra hjärtslagen. Det är det bästa som finns. Det är en kraftkälla. Där får jag kraft, mod och inspiration att klara livet helt enkelt. Och det vill jag dela med mig av.

When Jesus comes, the shadows depart.

(inscription on a Scottish castle)

Ett övernaturligt besök

Året var 1996. I januari drog flyttlasset från Rusksele i södra Lappland till Ullånger i Ångermanland. Bosse arbetade som pastor i pingstförsamlingen där. En helg var vi tillbaka i Rusksele för att städa ur vårt hus som vi skulle hyra ut. Jag hade så mycket värk och smärta i min fot. Skiktröntgen hade visat att brosket i stora fotleden var helt borta och ben nötte mot ben. Det fanns inget annat att göra än att steloperera leden. På ortopeden i Umeå hade jag fått två tider för operation. Men jag sa nej till båda. Orsaken var helt enkelt att jag var så fruktansvärt rädd. Dels för själva operationen men också för att benet skulle bli flera centimeter kortare.

Inom mig kände jag också att jag måste ge Jesus en chans. Under hela min uppväxt, både under nätterna på sjukhuset i Umeå men också hemma i vardagen, hade jag ofta känt en övernaturlig närvaro. Jag pratade ofta med Jesus och ofta svarade han med att lägga en osynlig men varm ”filt” över mig. Det är det närmaste jag kan komma i att försöka beskriva hur jag upplever Hans närvaro. Jag tänkte att ”Jesus har ju varit med mig hela tiden, han vet ju hur min fot ser ut, om någon kan fixa den är det ju han!”

Nu hade vi tagit en paus i städandet och ätit middag hemma hos mina föräldrar. Jag gick upp till mitt gamla flickrum, satte mig på en stol och började prata med Jesus. Egentligen var det mer ett rop. Desperat; ”nu orkar jag inte mer, det gör för ont. Vad ska jag göra?” Plötsligt kände jag en stark och varm hand på min axel. Han var där! Jesus svarade direkt inte bara med den ”varma filten” utan jag fick fysiskt känna hans beröring! Inga ord kan beskriva vad som sedan hände. Men jag kan säga att vara helt omsluten av Jesus är det häftigaste och underbaraste jag nånsin varit med om! Det var som att sitta i hans knä och lägga huvudet mot hans hjärta. Varje hjärtslag var en dos av han kärlek!

Vad hände med foten då? Och vad sa läkaren när han fick höra detta? Det berättar jag om i nästa inlägg.

”Impossible situations can become possible miracles”

Ärr visar var vi har varit, inte vart vi är på väg...

Okej, efter ett kortare uppehåll är det dags att skriva igen! Min fot har krånglat minst sagt. Efter att ha blivit av med gipset efter tre månader så har det varit uppförsbacke, men jag har en bild i mitt inre som jag tror jag fick av Gud en kväll när vi bad. Jag ser mig själv gående i en skogsbacke där solen skiner. Så det är mitt mål. Att kunna gå som vanligt igen.

Orsaken till allt krångel med min fot är att jag föddes med en sk klumpfot. Min högra fot var upp och ned samt bakåtvänd. Läkaren tog tag i min fot och försökte vrida den rätt. Min mamma fick inte se mig på tre dagar så hon trodde det var nåt allvarligt fel med mig. När jag bara var en månad gammal opererades jag för första gången. Man förlängde min hälsena eftersom den var för kort.

Mina ben och leder i foten är alltså missbildade. Och man har även konstaterat en skada i leden som orsakades av läkarens försök att vrida den rätt. Så min barndom var kantad av mycket smärta och många sjukhusvistelser. Från det att jag föddes tills jag var 9 år var jag på ortopeden i Umeå 42 gånger. Jag hade gips hela tiden i omgångar. Operationer och sjukgymnastik.

Min mamma berättade att en dag satt jag på en stol i köket och sa uppgivet; ”jag skulle vilja byta kropp men ha kvar huvet” Jag var inte så gammal, kanske 7 år. Men jag hade så ont och det var jobbigt att gå med gips hela tiden. I skolan när mina klasskamrater fick ta ”cykelkörkort” en dag när en polisman var på besök, fick jag agera fotgängare. Jag kunde inte cykla med mitt gipsade ben utan fick gå fram och tillbaka över ett låtsas-övergångsställe. Jag minns att jag grät i min säng när dagen var slut.

Nätterna när jag var ensam på sjukhuset i Umeå var värst. Jag var rädd och hade en obeskrivlig hemlängtan. Jag drog ofta täcket över huvudet och pratade med Jesus. Bad Gud som haver, och låg och lyssnade på alla konstiga ljud. Jag har många ärr på mitt ben och på min fot. Ärr efter tången när de klippte mig i benet när de skulle ta bort gipset. Ärr efter olika operationer. Ärr efter ”sjukhussjuka” som jag fick i ett operationssår.

Men jag har inga ärr i själen. Jag vet att Jesus har följt mig hela tiden. Han har helat mig många gånger. Från rädsla och ångest. Från smärta och oro. Och faktiskt en gång när Han fysiskt rörde vid mig en gång när han kom in i rummet där jag satt. Men det berättar jag om nästa gång.

There was never a night or a problem that could defeat sunrise or hope.

Historymakers

 Att starta ett nytt år är som att öppna en bok med blanka sidor. Och det är vi som ska skriva historien. Det här nya året känns annorlunda och spännande! Jag hoppas och tror att vi kommer att fylla sidorna med äventyr och utmaningar i år.

”Att lämna allt och följa Mig kan kosta dig ditt liv, men Jag ger dig mycket mera! Att gå Min väg och lyda Mig är ändå värt sitt pris, för Jag står på din sida!”

Jag älskar den där sången! På ett sätt kan man säga att vi lämnat allt. I alla fall det invanda, vardagliga, trygga...Vi har äntligen tagit ett beslut som kommer att förändra våra liv, för alltid! En del kanske inte förstår oss, andra undrar om vi vet vad vi gör...Men en sak är klar. Vi vill inte leva ett vanligt lagomt svenssonliv längre. Vi var på en företagarträff för några år sedan mitt i den småländska granskogen. En av deltagarna uttryckte det så här inför en ny utmaning han antagit: ”jag vill känna blodsmak i munnen igen”.

Att satsa allt, ge allt för någonting man tror på. Det är många som gör det. Jag tänker på Greenpeace bl.a. Eller ungdomar som tältar på trottoaren för att de vill vara först att köpa ett nysläppt dataspel. Vi kan tycka vad vi vill om sådana grupper. Jag håller inte alls med om allt de gör. Men. De är i alla fall hängivna det de tror på. Jag skulle vilja se lite mer action hos oss som är kristna. Vi måste ut ur bekvämlighetszonen. Traditionsramarna. Tröghetsfaktorn. För det handlar inte om oss. Det handlar om alla som inte fått förmånen att lära känna Jesus ännu.

I'm climbing out of the boat and I will walk on the water!