Som ung flyttade mamma från sitt hem för att arbeta som barnflicka, både i Stockholm och i Karlstad. Hon och hennes kamrat Naima arbetade en tid som evangelister i Hamra i Hälsingland. När hon var 25 år gick hon bibelskola i Stockholm två år. Där träffade hon pappa och de gifte sig 1950 i Tärnaby.
När mina äldsta bröder föddes arbetade mamma och pappa som evangelister i Laiksjöberg, sedan i Laxbäcken, Malgomaj. De bodde även en tid i Kaskeluokt, pappas hemby utanför Storuman. Efter en kortare period i Vormträsk böjade de bygga ett hus i Rusksele. Och det blev mitt barndomshem.
Vi blev en stor familj. Mina föräldrar fick 9 barn. Jag beundrar henne för att hon hela tiden höll sin relation med Gud levande. Jag minns att hon varje morgon innan jag gick till skolan kom upp från källaren när hon haft sin bönestund. Hennes bibel var nött och väl använd.
Hon var verkligen en förebild för oss barn. Trots många bekymmer och svårigheter så levde hon nära Jesus. Det var hennes styrka och kraftkälla. Hon var lite ”rebellisk” för sin generation och vågade gå mot strömmen. Det är något som jag fått med mig från min mamma. Att inte behöva vara som alla andra, våga tycka och tänka som du vill. Även om hon inte fick alla sina önskningar uppfyllda så planterade hon in ett frö i mig.
Hennes hjärta var stort och rymde inte bara hennes stora familj utan också andra runt omkring. När jag själv flyttade hemifrån så ringde hon alltid, varje dag. Ända tills hon blev sjuk i cancer. Jag minns så väl när vi kom upp till sjukhuset i Lycksele där hon låg sista veckan. Jag föll i gråt när vi kom in i sjukrummet. Hon såg så utmärglad och svag ut. Men hon sa ordagrant: ”Inte ska ni gråta för mig, jag flyttar ju hem!” Det gjorde hon den 9 augusti 1997. Hon flyttade hem till Jesus. Hon hade kämpat trons goda kamp och får nu en välförtjänt vila i sin Frälsares famn...
Du lämnade allt och gick. Det var som du fanns här ändå. Din röst – dina steg – din trötta blick, men jag vet, det är inte så
Du lämnade allt och gick dit bergen står klädda i ljus och blicken var klar och ryggen rak, när du nådde till Herrens hus...
Sören Jansson
Det kom till mig en sång,då jag läste ditt inlägg,Annelie:Ingen bok är mig så kär,som min moders Bibel är.Fastän gammal,ger den alltid råd och tröst.Den ett heligt minne är,från den tid min moder kär,läste för mig med sin ömma,milda röst.Dyr och kär,den mig är,och de tårbestänkta bladen,vägen lär.En kär vän från år till år,den mig bliver då jag går,på den smala väg som hem till himlen bär!!! Kramar!!!
SvaraRadera