Okej, efter ett kortare uppehåll är det dags att skriva igen! Min fot har krånglat minst sagt. Efter att ha blivit av med gipset efter tre månader så har det varit uppförsbacke, men jag har en bild i mitt inre som jag tror jag fick av Gud en kväll när vi bad. Jag ser mig själv gående i en skogsbacke där solen skiner. Så det är mitt mål. Att kunna gå som vanligt igen.
Orsaken till allt krångel med min fot är att jag föddes med en sk klumpfot. Min högra fot var upp och ned samt bakåtvänd. Läkaren tog tag i min fot och försökte vrida den rätt. Min mamma fick inte se mig på tre dagar så hon trodde det var nåt allvarligt fel med mig. När jag bara var en månad gammal opererades jag för första gången. Man förlängde min hälsena eftersom den var för kort.
Mina ben och leder i foten är alltså missbildade. Och man har även konstaterat en skada i leden som orsakades av läkarens försök att vrida den rätt. Så min barndom var kantad av mycket smärta och många sjukhusvistelser. Från det att jag föddes tills jag var 9 år var jag på ortopeden i Umeå 42 gånger. Jag hade gips hela tiden i omgångar. Operationer och sjukgymnastik.
Min mamma berättade att en dag satt jag på en stol i köket och sa uppgivet; ”jag skulle vilja byta kropp men ha kvar huvet” Jag var inte så gammal, kanske 7 år. Men jag hade så ont och det var jobbigt att gå med gips hela tiden. I skolan när mina klasskamrater fick ta ”cykelkörkort” en dag när en polisman var på besök, fick jag agera fotgängare. Jag kunde inte cykla med mitt gipsade ben utan fick gå fram och tillbaka över ett låtsas-övergångsställe. Jag minns att jag grät i min säng när dagen var slut.
Nätterna när jag var ensam på sjukhuset i Umeå var värst. Jag var rädd och hade en obeskrivlig hemlängtan. Jag drog ofta täcket över huvudet och pratade med Jesus. Bad Gud som haver, och låg och lyssnade på alla konstiga ljud. Jag har många ärr på mitt ben och på min fot. Ärr efter tången när de klippte mig i benet när de skulle ta bort gipset. Ärr efter olika operationer. Ärr efter ”sjukhussjuka” som jag fick i ett operationssår.
Men jag har inga ärr i själen. Jag vet att Jesus har följt mig hela tiden. Han har helat mig många gånger. Från rädsla och ångest. Från smärta och oro. Och faktiskt en gång när Han fysiskt rörde vid mig en gång när han kom in i rummet där jag satt. Men det berättar jag om nästa gång.
There was never a night or a problem that could defeat sunrise or hope.
Ibland undrar jag hur du orkar mamma, med alla operationer och läkarbesök. Du är så stark, en riktig förebild! Och det märks att Jesus varit med dig. :)
SvaraRadera