fredag 18 februari 2011

Är sann kärlek jättefarlig?

Såg ett TV program häromkvällen. Om jakten på lycka, vad är det som gör oss lyckliga? Jag blev smått chockad över att det finns människor som kan håna och raljera med kärnfamiljen och kärleken på det sättet som gjordes.

En författarinna som säger sig hata kärnfamiljen sa; ”jag tror att det som blir farligt är att vi har det här idealet att det här ska vara livet ut, det finns ju en sån bild av kärleken, nu har jag hittat min kärlek, nu är det du och jag för resten av livet. Det är jättefarligt!” Hon menade att vi måste vara öppna för andra förhållanden, eller att man kanske vill bo själv igen efter 15 års äktenskap. "Det här idealet skapar en kramp i oss annars." (Jag tycker det är ett hån mot alla som inte vill skiljas men är tvungna av olika anledningar)

Det här ”vardags-geggandet” är så tröttande tyckte hon och programledaren. Att betala räkningar, laga mat och klaga på allt som saknas bla bla bla. Som om det skulle va en målande bild av en kärnfamilj!

Men det är ju där själva lyckan finns. Att dela livet med varandra. Livet ut. I vardagen. Med alla sina bekymmer, ekonomi, matlagning, städning och tvätt. Sånt är livet. Ingen av oss kommer undan. Om gräset verkar grönare på andra sidan beror det nog på att man vattnat för dåligt och ger för lite näring. Där kommer kärleken in. Att mitt i ”geggandet” inse att man älskar varandra och kan klara av allt tillsammans. Att visa kärlek och respekt. Ansvar och omtanke.

Min Bosse och jag har varit gifta i 27 år i juni. Vi har delat glädje och sorg. Varje dag. Vi har verkligen blivit ett. Känner varandra utan och innan. Kan prata om vad som helst. Behöver inte prata utan kan dela tystnaden, vi tänker lika. Det är som om själva livet har vävt ihop oss till en stark tråd, men vi är inte ensamma Gud finns också med. En tretvinnad tråd brister inte så lätt, står det i Bibeln.

Jag tycker inte att det är farligt att bestämma sig för att dela hela livet tillsammans. Jag tycker det är modigt! Det är inget vardags-geggande utan att vara vardagshjältar...

I found the sun for me this morning. I woke up beside my beloved.
I thank You, Lord..
I found the warm water in the shower. I praise You.
I found the bread in my kitchen this morning, Lord. I thank You.
I found the fresh air as I stood out the door. I praise You.
For all that I see that You do for me, I thank You.
For all that I do not see that You do for me, I praise You.

3 kommentarer:

  1. De har nog aldrig upplevt sann kärlek de som säger sådär!
    Jag är så glad för er, mamma o pappa! Ni är underbara och jag är så glad att ni har varandra. Älskar er :) <3

    SvaraRadera
  2. Jag håller med dig! Det här negativa pratet om kärnfamiljen hör och läser man så mycket om i media, men jag tror att de flesta människor söker den tryggheten som en kärnfamilj ger - Gud har ju också tänkt det så! De som är negativa tror jag helt enkelt är stora EGON, som inte känner för att ändra på sig och anpassa sig till någon annan, och som dessutom gör politik av det för att få andra med sig....Nej, äktenskapet och kärnfamiljen är något dyrbart och fint!!

    SvaraRadera
  3. Någon har sagt att kärleken har trofastheten i sig - alltid. Dessa två kan inte vara åtskilda.

    Det verkar som om många tänker sig livet ungefär så här: kärlek, sett ur ett djupare perspektiv, är alldeles för svårt och svåruppnåeligt och ingen mänsklig relation kan hålla för ett sådant "krav" - allra minst äktenskapet. Egentligen gör man bäst i att förneka kärlekens (läs: trofasthetens) värde eftersom detta bara skapar skadliga illusioner. Man ska istället hålla sig till fysiskt kännbar hunger och törst - sånt begriper alla människor och ingen får för sig att förneka dessa konkreta behov och vikten av få ta del av dessa upplevelser (hur eller med vem spelar ingen roll).

    SvaraRadera