Är du nöjd med livet?

Vilka ingredienser behövs för att vi ska vara glada och må bra? Är det att vara frisk, ha många vänner eller ett jobb man trivs med? Det är nog olika för oss allihop. Det beror väl också på vilket perspektiv vi har, till livet, till oss själva, till omgivningen...

För många år sedan besökte Bosse och jag en liten gråsvart stuga i Abborrträskliden utanför Lycksele. Mitt i storskogen låg den lilla stugan som mest liknade en koja. En smal stig slingrade sig upp genom skogen och det första man möttes av var ett berg av mjölkkartonger och annat skräp. Det var mörkt och fuktigt, solens strålar kunde knappt leta sig genom den täta granskogen.

Det var svårt att tänka sig att någon faktiskt hade levat ett helt liv här. I mörker, utan el och vatten. När våra ögon vant sig vid mörkret inne i stugan såg vi spillrorna av ett liv i ensamhet. Gamla nötta brev låg utspridda på ett bord. De var fläckiga och smutsiga som om de hade lästs om och om igen. Avsändaradressen var någonstans i Småland. Mannen som hade bott här var Anders ”Smålänningen” Karlsson. Han var en sjöman som flyttat hit från Småland 1921. Han hade arbetat på en valfångare som förliste. Som 35-åring kom han till Lappland. Man pratade om att det var en olycklig kärlek som drev honom hit, djupt inne i storskogen långt från släkt och vänner.

Han bodde i den lilla gråsvarta kojan i 62 år! Han ville inte ha några besök, bara ICA-handlarn´ som fick komma med varor. När han fyllde 80 år sa han till en journalist; ”Jag trivs i min lilla stuga och med min ensamhet. Får jag bara vara i fred så är det ännu bättre. Det är värst under somrarna. Jag föredrar vintern. Då är det mörkt långa stunder av dygnet. Jag kan ligga i lugn och ro och fundera.”

Tragiskt människoöde! Men enligt honom själv var han nöjd. Hans eget valspråk var; ”Frihet bäst av allt på vår jord!” Tragiskt! Jag undrar om någon hade tittat in i hans ögon, verkligen försökt lära känna honom och berättat för honom om den verkliga friheten!?

”Can you hear the cry from the lost?