Snösmältning

Våren kom till byn. Talgoxarna tutade ikapp med en vekap som gnisslade hos någon granne. I solvärmen kunde man sitta på farstubron och fika. Njuta av fågelsången och solen som värmde ansiktet. Judith kom gående med posten i näven, ”ja hänna sitt dem å hane skönt”, hon fick också en kopp kaffe. Sigvard kunde väl också få en kopp. Så här satt vi nu och småpratade grannar emellan. Doris och Fritz passade också på att sitta ute, de ropade glatt fast det var några hus bort.

Det var som om byn levde upp. Alla ljud som legat inbäddade i snön hördes mer och mer i takt med snösmältningen. På verkstan som vi skymtade mellan tallarna såg man Josef och Henning gå in på sitt lilla kontor. Fler anslöt sig. Gunnar Eriksson med sin Ford Taunus och jag tror det var Joel Karlssson och sen kom Helmer med sin taxi. Man kallade verkstan för ”gubbdagis” av någon anledning.

Det var en viss trygghet att alla kände alla. Vi levde nära varandra, inte bara geografiskt. Berta cyklade förbi och ropade glatt nånting om vårtecken. Man kan säga att byn var livets mittpunkt. Åtminstone för mig som sju-åring. Jag var nog ganska lillgammal, kunde sitta och prata med de vuxna på bron ett tag innan ”plikten kallade”. Nu skulle vi leka ”Pip-Larssons” på vedhögen.

Det var tider det. Känns som ett annat liv. På ett sätt har väl världen blivit mindre. Det är inga avstånd längre. Nu kan man chatta med en kompis på andra sidan jordklotet. Eller kolla på foton som någon precis la upp på Facebook, tagna för nån minut sen i England.

Min värld var liten då också. I min hemby på sextiotalet. Jag kände alla i min värld. Eller jag visste i alla fall vilka de var. Men man cyklade inte så ofta upp till Karlbergs som bodde längst upp i byn. Det var för långt...

There is a garden in every childhood, where it's always spring...