Möte med andevärlden...

För ett par år sedan var jag på en föreläsning på biblioteket i Karlshamn. Vi var ungefär 30 personer, mest kvinnor. Föreläsaren var en kvinna som arbetat som ingenjör för ett svenskt företag i Thailand. Nu skulle hon berätta om sin personliga utveckling, hur hon hade blivit fri från stress och andra problem. Så långt lät det väl ganska intressant. Men det handlade ju förstås om hur hon lämnat sin yrkeskarriär och utbildat sig till ”reiki-healare”. Hon hade blivit ihopkopplad med självaste Reikikällan genom en buddistisk lärare och hade nu förmåga att hela genom handpåläggning då hon kunde kanalisera kraften från kosmos till människor. Det hade kostat henne åtskilliga tusenlappar.

Rei, betecknar en ”högre visdom” och ki den ”universella livsenergin”. Ibland stavas det qi som i qigong, eller chi som i tai chi. Men det handlar om samma sak, att förstärka kroppens energi med den universella livskraften. Ibland kallas den ”prana” det är den hinduistiska beteckningen.

Tillbaka till föreläsningen. Här sitter jag nu tillsammans med människor som har ett genuint intresse för det andliga, det övernaturliga. Föreläsaren, den före detta ingenjören ger ett trovärdigt intryck. Högutbildad, intelligent, skicklig på att formulera sig. Hon använder vetenskapliga uttryck och allt verkar så bra, så medicinskt och vetenskapligt.

Jag kunde inte låta bli att fråga när möjligheten kom om den här sk livskraften, energin från kosmos. Jag frågade; ”kan man säga att den här energin är Gud?” (Jag visste ju redan att det inte var Gud utan något annat) Hon svarade att en del kallar det för Gud men det är ingen som känner Gud. Då fick jag tillåtelse att berätta att jag känner Jesus och har en personlig relation med honom. Och jag fortsatte att berätta om ett helande jag varit med om och också att den här ki, qi eller chi absolut inte har något med Gud att göra! Gissa om jag blev bombarderad med frågor från deltagarna. Föreläsningen fick ett snöpligt slut. Och jag fick dela ut Kvinnobiblar som jag hade med mig i handväskan.

Jag glömmer aldrig en kvinna som efteråt sa så här; ”tack för att du vågade berätta om ditt möte med Jesus och ditt helande, jag vill absolut inte ha något att göra med den onda andevärlden!” Och det är precis vad reiki och andra terapier rör sig i. En ond andevärld. Hur kan jag veta det?

Det är enkelt. För att få tillgång till den goda andevärlden, till Den Helige Andes kraft så måste man älska Jesus och ha en personlig relation med Honom. All annan andemakt, kraft eller vad man nu kallar det kommer inte från Gud utan från djävulen. Det finns ingen gråzon. Det är svart eller vitt. Det finns ingen ”vit” magi. Det fantastiska är att Guds kraft finns tillgänglig genom tron på Jesus Kristus dygnet runt. Vi måste inte utföra olika ritualer eller låta någon uttala vissa magiska ord eller formler över oss. Eller betala för att bli helad vilket man måste göra inom reikin.

And you will know the Thruth, and the Thruth will set you free... John 8:32

Kan man bli lycklig av att gå på glödande kol?

Att hitta sig själv, höja sin energi och självkänsla låter väl ganska okej. Att hitta sitt kraftcentra för att bli lycklig börjar låta lite flummigt. Och när man blandar in frigörande dans där folk på allvar tror att de plötsligt är hundar och kliver runt på alla fyra, eller går på glödande kol efter att först ha kallat på andarna från alla fyra väderstreck, då är det New Age-varning!

Jag kollade på veckans avsnitt av ”Jakten på lycka” där man ställde frågan om man blir lycklig av att tro på något. Programledaren åkte på en helgkurs för att hitta sitt kraftcentra. Kursen innehöll bl.a dessa saker. Jag vet att så många söker i nyandlighet efter att få uppleva något övernaturligt. Något som är större än en själv, energi, kraftcentra, lycka och mening med livet.

Jag har varit ute och föreläst en hel del om nyandlighet och New Age. Och jag har haft förmånen att träffa många intressanta människor, främst kvinnor som sökt sig till olika terapier för att få hjälp. Spåkvinnor, reikiihealare, tarotläsare och allt vad de heter. Minns bl.a en kvinna från Halland som gav mig sitt visitkort. Häxa, stod det. Men hon ville bli frälst och lämna det livet. Hon hade förstått vilken andlighet hon egentligen sysslade med som häxa och blev helt enkelt rädd och ville bli fri. Så hon ville gå över till den ljusa sidan och ta emot Jesus istället.

Precis som Liam Norbeg har gjort och berättade om i programmet. Men varför varnar jag för New Age? Man sysslar med andlighet, men all andlighet är inte god. Det finns en ond andevärld som inte är att leka med. Jag tar upp mer om detta i nästa inlägg då jag också berättar om föreläsningen med en reikii-master jag var på. Den fick ett snöpligt slut...

Without the Way there is no going, without the Truth there is no knowing, without the Life there is no living. Jesus is the Way, the Thruth and the Life!

As for me and my bike, we will serve the Lord!

Jag är en sommarmänniska. Älskar sommaren! Överlever vintern. Även om jag är född Lappland så betyder det inte att jag automatiskt gillar snö. När barnen var små bodde vi 8 år i min hemby. Vi hade Nisses backe, byns pulkabacke, på andra sidan vägen så våra barn åkte pulka, bob och skidor så mycket de ville. På vintern var byn det rentätaste området i södra Lappland. Barnen var med på renskiljning och fick prova kasta lasso, de läste bordsbön i skolan på svenska och samiska. En söndagseftermiddag när jag tittade ut genom fönstret stod en ren och tittade in på altanen.

Nej usch, nu längtar jag till sommaren! Jag kan inte klaga på kylan, vi har runt 4 minusgrader, det ligger lite snöfjun på marken men det är grått och ruggigt. Vinden från havet tränger in i märg och ben. Jag får gå ner i garaget och drömma lite. Där står nämligen vår Wildstar och väntar på att rulla ut på vägarna igen. Ända sedan jag var tonåring och en av mina bröder kom hem med sin motorcykel har jag själv velat ha en. Eftersom min fot hittills har hindrat mig från att köra själv nöjer jag mig med att sitta på bönpallen. Det är en sån otrolig frihetskänsla med motorcykel. Man kommer så nära naturen. Alla ljud och alla dofter...

Vi är ju med i en kristen MC-klubb också. Det är fantastiskt att få lära känna alla dessa härliga människor i bikervärlden. Att vi dessutom får dela med oss av vår tro på olika sätt är så uppmuntrande och enormt roligt. Det finns många råbarkade typer kan man tycka. Men bakom den ibland hårda och tuffa fasaden döljer sig en ödmjuk och snäll människa. Många som vi har mött har faktiskt vuxit upp i kristna hem och har föräldrar som ber för dem. Jag kommer aldrig glömma killen som min man bad med under Sweden Rock för några år sen. En tuff biker som ville lära känna Jesus. Jesus älskar bikers!

As for me and my bike, we will serve the Lord

Är sann kärlek jättefarlig?

Såg ett TV program häromkvällen. Om jakten på lycka, vad är det som gör oss lyckliga? Jag blev smått chockad över att det finns människor som kan håna och raljera med kärnfamiljen och kärleken på det sättet som gjordes.

En författarinna som säger sig hata kärnfamiljen sa; ”jag tror att det som blir farligt är att vi har det här idealet att det här ska vara livet ut, det finns ju en sån bild av kärleken, nu har jag hittat min kärlek, nu är det du och jag för resten av livet. Det är jättefarligt!” Hon menade att vi måste vara öppna för andra förhållanden, eller att man kanske vill bo själv igen efter 15 års äktenskap. "Det här idealet skapar en kramp i oss annars." (Jag tycker det är ett hån mot alla som inte vill skiljas men är tvungna av olika anledningar)

Det här ”vardags-geggandet” är så tröttande tyckte hon och programledaren. Att betala räkningar, laga mat och klaga på allt som saknas bla bla bla. Som om det skulle va en målande bild av en kärnfamilj!

Men det är ju där själva lyckan finns. Att dela livet med varandra. Livet ut. I vardagen. Med alla sina bekymmer, ekonomi, matlagning, städning och tvätt. Sånt är livet. Ingen av oss kommer undan. Om gräset verkar grönare på andra sidan beror det nog på att man vattnat för dåligt och ger för lite näring. Där kommer kärleken in. Att mitt i ”geggandet” inse att man älskar varandra och kan klara av allt tillsammans. Att visa kärlek och respekt. Ansvar och omtanke.

Min Bosse och jag har varit gifta i 27 år i juni. Vi har delat glädje och sorg. Varje dag. Vi har verkligen blivit ett. Känner varandra utan och innan. Kan prata om vad som helst. Behöver inte prata utan kan dela tystnaden, vi tänker lika. Det är som om själva livet har vävt ihop oss till en stark tråd, men vi är inte ensamma Gud finns också med. En tretvinnad tråd brister inte så lätt, står det i Bibeln.

Jag tycker inte att det är farligt att bestämma sig för att dela hela livet tillsammans. Jag tycker det är modigt! Det är inget vardags-geggande utan att vara vardagshjältar...

I found the sun for me this morning. I woke up beside my beloved.

I thank You, Lord..

I found the warm water in the shower. I praise You.

I found the bread in my kitchen this morning, Lord. I thank You.

I found the fresh air as I stood out the door. I praise You.

For all that I see that You do for me, I thank You.

For all that I do not see that You do for me, I praise You.

Batterihjärta

Jag och några av mina syskon satt uppflugna i trappen och väntade ivrigt. Mamma visste att ”knivsliparn” var i antågande och hade förberett med att ta fram alla slöa köksknivar på matbordet. Knivsliparn var en närmast utomjordisk varelse för mig, jag hade nämligen hört att han hade ett batterihjärta. Pacemaker med andra ord, men det visste jag inte vad det var, bara att hans hjärta var så svagt att han behövde extra batteri för att det skulle orka. Så det var med skräckblandad förtjusning jag såg fram emot hans besök.

I min inbillningsvärld så kunde ju batteriet ta slut när som helst och vad hände då? Skulle knivsliparn falla ihop på vårt köksgolv? Spänningen steg när vi hörde tunga steg på farstubron. Mannen som kom in såg ju helt normal ut. Lång och gänglig var han, klädd i en blå arbetarskjorta och med en svart basker på huvudet. Jag försökte hitta tecken på att batteriet höll på att ta slut. Var han inte lite blek? Och nog var hans läppar lite blå, eller andades han inte ovanligt tungt? Det enda ovanliga var att hans fingrar var svarta av allt slipande. Men han utförde sitt arbete snabbt och skickligt och gick sedan vidare till grannen.

Många år senare, mitt under en Gudstjänst på Lapplandsveckan blev min pappa sjuk och föll ihop på mötet. Jag åkte i ambulansen som tog honom till akuten i Lycksele. Han hade fått problem med hjärtat och min syster som arbetade på sjukhuset mötte upp och vi väntade på läkarens diagnos. Efter en lång stund kom läkaren ut och frågade oss om vår pappa hade en pacemaker. Vi svarade att det hade han inte. ”Vad konstigt,” sa läkaren, ”EKG:t visar att han har en extra strömkälla till hjärtat som gör att det fungerar normalt igen!” Vi bara tittade på varandra och visste att Gud fixat pappas hjärta!

Keep and guard your heart with all vigilance and above all that you guard, for out of it flow the springs of life.

Proverbs 4:23

Ögonkontakt av tredje graden

Det finns forskning, finsk sådan, på vilken betydelse ögonkontakt har. Som om vi inte visste det redan!? Men det är klarlagt vad som sker i hjärnan när två personer ser varandra i ögonen. Om man möter en rak blick är en hjärnaktivitet förknippad med närmande verksam. När man möter en bortvänd blick leder det till en undvikande aktivitet i hjärnan.

Man behöver ju inte vara en forskare för att begripa det här. Min egen ”forskning” visar att om du ler samtidigt som du ser någon i ögonen så kan det till och med lysa upp en människas dag. Din egen också. Testpersoner har varit människor i kön på ICA.

Så första gradens ögonkontakt är att inte vända bort blicken utan se in i ögonen på människor vi möter, andra graden: lägg till ett leende. Tredje graden: låt hjärtat va´ me´! Om vi älskar människor och slutar ta oss själva på för stort allvar, ge bort ett leende och våga vara vänliga. Då kan till och med en grå och mulen dag bli full av sol.

Today, give a stranger one of your smiles. It might be the only sunshine he sees all day.

Är du nöjd med livet?

Vilka ingredienser behövs för att vi ska vara glada och må bra? Är det att vara frisk, ha många vänner eller ett jobb man trivs med? Det är nog olika för oss allihop. Det beror väl också på vilket perspektiv vi har, till livet, till oss själva, till omgivningen...

För många år sedan besökte Bosse och jag en liten gråsvart stuga i Abborrträskliden utanför Lycksele. Mitt i storskogen låg den lilla stugan som mest liknade en koja. En smal stig slingrade sig upp genom skogen och det första man möttes av var ett berg av mjölkkartonger och annat skräp. Det var mörkt och fuktigt, solens strålar kunde knappt leta sig genom den täta granskogen.

Det var svårt att tänka sig att någon faktiskt hade levat ett helt liv här. I mörker, utan el och vatten. När våra ögon vant sig vid mörkret inne i stugan såg vi spillrorna av ett liv i ensamhet. Gamla nötta brev låg utspridda på ett bord. De var fläckiga och smutsiga som om de hade lästs om och om igen. Avsändaradressen var någonstans i Småland. Mannen som hade bott här var Anders ”Smålänningen” Karlsson. Han var en sjöman som flyttat hit från Småland 1921. Han hade arbetat på en valfångare som förliste. Som 35-åring kom han till Lappland. Man pratade om att det var en olycklig kärlek som drev honom hit, djupt inne i storskogen långt från släkt och vänner.

Han bodde i den lilla gråsvarta kojan i 62 år! Han ville inte ha några besök, bara ICA-handlarn´ som fick komma med varor. När han fyllde 80 år sa han till en journalist; ”Jag trivs i min lilla stuga och med min ensamhet. Får jag bara vara i fred så är det ännu bättre. Det är värst under somrarna. Jag föredrar vintern. Då är det mörkt långa stunder av dygnet. Jag kan ligga i lugn och ro och fundera.”

Tragiskt människoöde! Men enligt honom själv var han nöjd. Hans eget valspråk var; ”Frihet bäst av allt på vår jord!” Tragiskt! Jag undrar om någon hade tittat in i hans ögon, verkligen försökt lära känna honom och berättat för honom om den verkliga friheten!?

”Can you hear the cry from the lost?