Tribute

Okej, här kommer mitt första inlägg på Lyckliga Gatan. Egentligen borde det vara svårt att ”leva upp till” namnet lyckliga gatan nu när jag sitter i rullstol och hoppar runt på kryckor. I samma veva som jag låg på ortopeden i Karlshamn i början på oktober åkte min 86-åriga pappa in akut till sjukhuset i Lycksele med en misstänkt stroke. Han har precis fått komma hem igen efter ännu en misstänkt stroke. Men i grund och botten är jag lycklig, visst finns det dagar som går i moll men jag har en grund i livet som min pappa delvis har hjälpt till att lägga. Så här är en liten hyllning till honom.

Jag minns en kall och klar vinternatt när jag var runt 5 år. Jag hade nyss kommit hem från ett av många besök på ortopeden i Umeå. Jag hade ont och jag var mörkrädd som vanligt. Det var fullmåne och norrskenet gnistrade över skogskanten. Jag ropade på pappa som satte sig bredvid min röda utdragssäng och strök mitt ben och min fot med sin valkiga hand. Ett ihåligt skall skar genom natten och jag hoppade till av rädsla. ”Lugn, Annelie, hä ä ba´räven” sa pappa o började sjunga; ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara...”

”He didn't tell me how to live, he lives, and let me watch him do it...”